Lana del Rey: Bråvalla Festival, Norrköping 26/6

Det finns så mycket som kan sägas om Elizabeth Woolridge Grant, bättre känd som Lana del Rey. Att hon endast är en ytlig produkt av skivbolag som hittat ett smart sätt att marknadsföra en artist rätt in i en köpsugen målgrupp. Att hon är tråkig på scen och sällan bjuder på sig själv. Att hon inte fruktar döden och skulle inte ha något emot att lika gärna vara död redan. Det finns lika många myter som sanningar om artisten Lana del Rey.

Det finns kanske lite sanning i många av de påståendena, men när hon kliver ut på Luna-scenen strax efter 21.00 denna kväll, är det en somrig och glad tjej i en vit top och avklippta jeans som möter publiken. En tjej som är glad att se så mycket folk samlade för just hennes skull. Med ännu en väl mottagen platta i bagaget är det lätt att förstå att det är nära till de många leenden som Lana bjuder på under den knappa timmen hon är på scen.

Hon får en ny cigarett efter flera av låtarna, tar på sig en uppkastad keps, går ner till publiken och tar selfies med dem längst fram och berättar att det är en otrolig energi i publiken idag. En detalj är att under kvällens 11 låtar som Lana spelar så är det endast ”West Coast” och ”Ultraviolence” från den nya skivan som framförs. Det är väldigt smart att förlita sig på hitsen på en festivalspelning, där man vill ha publikens fulla medhåll under den knappa tid artisten får på scen.

Det verkar vara en mer harmoniserad Lana del Rey som vi får se jämfört med den artist som jag såg för lite över ett år sedan på Annexet i Stockholm. Det är konstigt att en artist som endast släppt två skivor och en EP ger känslan av att det finns låtar man saknar. Men jag antar att det är den känslan man så ofta får med Lana del Rey. Man kan helt enkelt inte få nog.

Bild från arkivet!