The Brian Jonestown Massacre är svåra att recensera, både på skiva och live. Bandet är så intimt förknippat med sin frontman och mesta låtskrivare, multigeniet Anton Newcombe som sägs behärska över 80 instrument. En stor del av bandets lockelse tycks vara Newcombes oberäkneliga personlighet och drogvanor som var ett tveeggat svärd när hans kreativitet fullkomligen exploderade under mitten av 90-talet. Å ena sidan producerade Anton Newcombe psykedeliska klassiker på rullband, å andra sidan förstörde han alla chanser till framgång genom bråk med bandmedlemmar och publik.
När Newcombe och hans sju bandkollegor intar Debaser Medis scen på tisdagskvällen är det svårt att identifiera Newcombe som den karismatiska galning som en gång slog bandkollegor med sin sitar. Istället ställer han sig längst ut till vänster och låter den allt mindre John Lennon-like Matt Hollywood och maracas-mannen Joel Gion stå i mitten av stroboskopskenet. Överhuvudtaget ser bandet ut som en psykedelisk rockdröm med fyra glänsande semiakustiska gitarrer, solglasögon och tamburiner. Bandet spelar den orientaliska ökendoftande psykedelian med van, och klädsamt ointresserad, hand.
När någon ur den stora publiken efter en timme ropar efter sin favoritlåt, ”Swallowtail”, svarar först Anton Newcombe exakt som man förväntar sig; med en förolämpning fylld av svordomar. Sedan händer något som kanske är symptomatiskt för var BJM står idag, han börjar skratta och säger att alla är välkomna att skrika om de vill. En sympatisk inställning som känns som att den hade varit fullständigt omöjlig på 90-talet. Kanske är denna mer lågmälda attityd till sin publik paradoxalt nog en del av i förklaringen till varför konserten inte exploderar som den har potential att göra. Debaser är packat till bristningsgränsen men det är inte förrän Matt Hollywoods rakare poplåtar som ”Not If You Were The Last Dandy On Earth” eller den avslutande ”Vad Hände Med Dem?” med Jocke Åhlund på sång som publiken verkligen börjar hoppa och dansa.
Det är kanske så att när en så pass stor del av bandets repertoar går i ett lunkande tempo så krävs det något extra för att få publiken att tända till. Hur säkert bandet än spelar de grooviga rytmerna lyfter inte spelningen till de högsta höjderna. The Brian Jonestown Massacre är under tisdagskvällen ett oerhört bra psykedeliskt rockband, ett av de bästa i världen. Man har inte längre de våldsamma dalar som man delvis gjort sig kända för, men kanske saknar man även de toppar som nås genom en manisk kreativitet tillsammans med hela Bay Areas samlade LSD-förråd. Jag tror både Anton Newcombe och hans fans är glada över att han lugnat ned sig och turnerar med ett band som kanske är den mest kompetenta upplagan av BJM någonsin. Men precis som bandets senaste skivor så bränner spelningen inte riktigt till på det sätt som man vet att bandet är kapabla till.
