Kentfest: Gärdet, Stockholm 15/6

Nio gästartister och närmare 25 000 musiktörstande åskådare i alla åldrar har tagit sig till Ladugårdsgärdet när Kent bjuder in till fest på söndagen. Sett till schemat är det uppenbart att Jocke Berg haft jämställdhetsfrågan i åtanke, för förutom Joze Gonzales’ Junip så finns åtta kvinnliga akter på programmet – allt från Nina Perssons bluespop till Elliphants electro-dancehall. En god tanke av huvudakten att låta de mindre etablerade artisterna få en chans att visa upp sig för en så pass stor publik. Självklart vill uppvämarna ge allt, ta till sig så mycket uppmärksamhet som möjligt. Men ofta, när man försöker alldeles för mycket, så faller man istället platt. De tre sista akterna innan Kent är ungefär som när man väntade på glassen efter den där tråkiga ärtsoppan i förskolan. En lång väntan, som de allra flesta fyller med umgänge i baren, eller i kön till Ben & Jerrys-bilen.

Bakom det svarta skynket står sen Sveriges mest älskade band. När nedräknaren på de stora skärmarna är nere på tio sekunder börjar vi alla räkna ner. Det är det här vi väntat på sen insläppet klockan 15, eller sen vi hörde om Kentfest för första gången. Men när vi hör Jockes sång ljuda ur högtalarna behövs ingen väntan längre. Våra dunkande musikhjärtan är vidöppna. Och det är stort, det är magiskt, fantastiskt, och helt jävla underbart. Så släpps skynket och precis som på den nya plattan, Tigerdrottningen, så upplever vi med alla våra sinnen öppningslåten ”Mirage”. Vi skriker, vi skrattar och vi älskar. Förfesten är avslutad, nu är den riktiga festen igång.

Jocke Berg verkar vara aningen nervös när han börjar första mellansnacket. Han hittar inte riktigt orden och stakar sig då och då. Men han behöver inte vara osäker på något. Oavsett vad som kommer ur honom blir det geniförklarat direkt – även tystnaden. ”Det ska säkert vara så”, tänker man i sin Kent-trans.

Bandet presenterar äldre låtar, såsom den omåttligt populära singeln ”Dom Andra” från flaggskeppsskivan Vapen och Ammunition, som för övrigt sålt i ca. 600 000 (!) exemplar, och ”Musik non Stop” i nytt format. Med elektroniska trummor och synthbas tar dessa låtar plats i det musikaliska fack bandet befinner sig i just nu. Det resulterar i fantastiska re-kompositioner.

Kvällens första gäst, Beatrice Eli, presenteras som Kents mest älskade människa på jorden. Det måste vara stort att höra när det kommer från Sveriges musikkungligheter. Jocke bjuder upp henne till scenen och duetten mellan de två i låten ”Godhet” är väldigt bra.

Den andra gästen är Petra Marklund, som fått låtar skrivna till sig av Berg. I och med låten ”Svart Snö” sluter publiken upp som en stark vänskap och när händerna sträcker sig mot himlen är elektroballaden ett faktum.

Jocke Berg och resten av bandet gör det bra, men det gör de väl alltid? Det är lite som en trummaskin, det mesta går på rutin. Bandet behöver inte slita för att nå ut då deras fans står där med öppna armar och tar emot i princip vad som helst. Ingen blir speciellt missnöjd trots att de nya låtarna är en klass bättre på skiva än live. Det är inte lika rättframt, inte lika rättvist, som det borde vara med dessa fantastiska låtar. Men det spelar egentligen mindre roll när solen tagit sig till andra delar av jorden. När mörkret lägger sig och Kents fest har nått sin mitt kan ljuseffekterna ta ut sin rätt fulla rätt, och vilken smakfull huvudrätt det blir sen när ”Ingenting” sprängs genom luften!

I andra akten tar Jocke upp rasismen genom att hålla ett tal och uppmanar de 25 000 som tagit sig hit att sparka ut de nationalistiska tankarna ur svenskarnas huvuden. Vilken låt passar då inte bättre än ”Sverige”? (Låten har inte framförts live sen 2003). ”Välkommen, välkommen hit” ropar alla de tusen som har tagit sig hit, vilket skapar det absolut vackraste ögonblicket ikväll.

Kent spelar i 100 minuter, men det känns som fem. Vi skulle kunna stå här hela natten och låta favoritbandet spela igenom hela sin katalog. Det är svårt att känna en mättnad. Även fast bandet går mer på rutin än på känsla, så finns det en så stark energi mellan band och publik.

”Mannen i den vita hatten” får stå ensam i akt tre, vilken den är värd. Det kan nämligen vara en av de bästa låtarna i svensk musikhistoria…