Arcade Fire på Grönan? I teorin låter det som en konstig spelplats. Nöjesparkens konferencier presenterar bandet och utbrister ”Jag har aldrig sett så många hipsters på Gröna Lund”. Kanadensarna äntrar scenen ackompanjerade av en gigantisk tv-reporter på styltor och iförd kostym med spegelskärvor medan disco-introt till ”Reflektor” går igång. Plötsligt faller allt på plats.
Det är känslan från Montreals glittriga klubb Salsathèque, där videon till ”Here Comes The Night Time” spelades in, som nu får kuska runt i världen. Publiken reflekteras i sexkantiga speglar från scentaket och i kulisserna springer folk runt i fluffiga djurkostymer.
I och med lanseringen av den kändisspäckade och Roman Coppola-regisserade videon har Arcade Fire förvandlat sig självt till ett slags post-ironiskt partyband. Gröna Lunds bergochdalbanor och tivoli-estetik bildar faktiskt en perfekt kuliss. Efter ett tag börjar jag fantisera om att Bono, Adam Sandler eller Michael Cera ska dyka upp, eller snarare ner från Fritt Fall, precis bredvid scenen.
Det händer förstås inte men spelningen är späckad med en rad, ibland underliga, gimmicks. Som när en av bandmedlemmarna tvångsmässigt torkar händerna med en handduk under hela ”Rebellion (Lies)”.
Fotograferna rör sig ivrigt i diket för att fånga alla vinklar medan Win Butler sjunger ”What if the camera really do take your soul” ur ”Flashbulb Eyes”. Halvvägs genom låten sträcker han sig ner, tar tag i just Rockfotos kamera och knäpper några bilder på vår fotograf. Det här är en efterkonstruktion, men det vore ganska poetiskt om både Arcade Fires och Mattias Petterssons själar nu bor i samma kamera. Där och då var det mest ett underhållande moment.
Det är en trevande start på en uppbygglig indiekarneval. Trots de kyliga vindarna i junikvällen strålar värmen och energin från den massiva publiken upp mot scenen, vilket bandet också tackar för. Det är en jämn och välvald låtlista från samtliga album. De är glada. Vi är glada. Lagom till ”Ready to start” bryter solen också igenom för ett ögonblick. Ungefär här börjar konserten på allvar bli riktigt bra.
Själv blickar jag ut över massan från en balkong vid en av åkattraktionerna. Bredvid mig finns en scenplatta, vars funktion är oklar tills Régine Chassagne plötsligt står precis bredvid mig och hela publiken vänder sig om. Det känns lyxigt att få bevittna några minuters tennismatch-beteende när Régine och maken Win turas om att sjunga och tusentals huvuden vrids fram och tillbaka.
Kvällens märkligaste men också mysigaste ögonblick är ändå när delar ur livebandet tar på sig kåpor och de stora huvudena från Salsathèque-videon och valsar runt medan Tim Kingsbury och Régine hyllar Sverige med en akustisk version av ABBA:s ”Chiquitita”. När de bygger upp mot finalen ”Here Comes The Night Time” blir ljudet lågt och skumt. Det skulle inte vara konstigt om även det var en medveten grej, men så är inte fallet. Till slut seglar ett praktfullt konfettiregn ner till perfekt ljud över en lycklig publik. Tack Arcade Fire. Ni gjorde det igen.
De snygga bilderna från spelningen finns här.
