Billy Bragg: Nalen, Stockholm 11/6


Det börjar lite stapplande. Billy Bragg kommer in på scen, hälsar publiken med ett oengagerat ”hi, how are ya” och börjar spela. Och det är nånting med hur han sjunger, hur han spelar sin gitarr, hur han ser ut på scen – inget av det känns särskilt engagerat. Publikkontakten är minimal och han verkar inte trivas på scen. Det känns som att det bara är ännu en dag på jobbet för Billy Bragg. Och visst, det kanske är det som det är för honom, men det är ju inte det man vill att en artist ska utstråla på scen. Här finns ingen närvaro, ingen nerv, ingenting. Låtarna är bra, hantverket skickligt, men musiken känns inte. Vilket är ett kraftigt underbetyg när det gäller en gång brännande låtar som t.ex. Braggs version av protestklassikern ”Which side are you on?”.

Jag tänker att Billy Bragg kanske helt enkelt nått sitt bäst före-datum, det är trots allt ett tag sen han gjorde en riktigt bra skiva. Jag tänker att det kanske har med upplägget att göra, Bragg ensam med en gitarr på scen räcker kanske inte. Men så händer något. Det är små steg i rätt riktning först. Billy Bragg börjar fokusera på nyare låtar, och börjar plötsligt kännas mer engagerad. Låtarna funkar bättre, sitter bättre, passar den äldre Billy Bragg som nu står på scen bättre. Jag tänker att det kanske helt enkelt är så att låtarna som han skrev på åttiotalet inte funkar med hans åldrade röst. Men sen, när han drar igång med en av sina klassiker igen, så hör jag att det inte är det som skarvat. För nu, när han sjunger med känsla och inlevelse, så funkar verkligen låtarna. Det är som om inledningen bara var uppvärmning, som att det är nu han kommer igång. Han kör klassiker som ”Waiting For The Great Leap Forwards” och ”Between The Wars” och det låter helt fantastiskt.

Billy Bragg fortsätter genom sin stora låtskatt, blandar klassiker från åttiotalet med nyare låtar. För det mesta låter det fantastiskt, men ibland tappar konserten fokus. Vissa låtar funkar inte riktigt som han spelar dem live. Andra låtar tjänar verkligen på att framföras live: ”Sexuality” och ”No Power Without Acountability” har aldrig låtit så bra på skiva som de gör live. Och när han avslutar med klassiker som ”To Have And Have Not” och ”New England” så är det omöjligt att inte ryckas med, att inte älska det.

Bilder från spelningen finns här