STHLM Fields 30/5

I fredags gick metalfestivalen STHLM Fields av stapeln på Gärdet i Stockholm. Rockfoto hade Anders Schärberg på plats. Läs hans rapport nedan.

Cult Of Luna jobbar i motvind i den tidiga eftermiddagen. Det regnar och blåser. Sångaren och gitarristen Johannes Persson krånglar med sina gitarrer. Det går troll i det. Samtidigt är ljudet helt förfärligt, det märks verkligen att norrlänningarna är underprioriterade. Inte förrän sista låten så dånar det igång en aning. Cult Of Luna ska vara större än livet – ner i avgrunden – vacker död och vemodigt liv. Nu blir det bara svajigt och tunt, det är dock inte deras fel. De lägger in ett gott dagsverke i fråga om entusiasm och leverans. Men idag går det tungt. Detta accentueras effektfullt av Perssons gitarr, hårt kastad in i förstärkaren när konsertens sista ton klingat ut.

Ghost däremot. De trivs. Det är det här de började spela för. Ett mer arena-kompatibelt band får man leta efter. Hela skådespelet är strikt regisserat, en smart skräckshow som gjord för miljonpublik. Papa Emeritus II ser verkligen ut som Sankt Johannes Paulus II – ett lik på två ben. Det blir dock inte så ondskefullt så här i ett Stockholm i dagsljus. Det som skulle kunna vara en isande dödsmässa blir mest en småtrevlig picknick i det gröna. Men hitsen finns där, arenan finns där, närvaron finns där, den goda stämningen finns där. Det räcker långt.

Till skillnad från Ghost så verkar inte ambitionsnivån hos Mastodon vara att bli större än Beatles eller att sälja actionfigurer. Atlanta-sönerna har funnit sig i att vara en uppvärmare, experter i att trolla med knäna och koka soppa på en halvljummen minestrone. Jag har sett dem bli förbisedda tillräckligt länge nu. Antingen som uppvärmare åt Slayer, Slipknot, Metallica eller Iron Maiden. Aldrig i vägen, alltid hyperproffsiga – en ”designated driver” åt metal-eliten. Nu vill jag se dem headlina. Dra ut i Europa och slå på stort, bjuda på en show enbart för Mastodon och deras fans. Det förtjänar de verkligen.

När Slayer dönar igång med ”World Painted Blood” är jumbotronerna släckta. Jag tycker att det är läckert. Jag vill få det till att mitt Slayer inte håller på med sådant trams. Jag vill få det till att mina favoritgubbar bara går ut på scenen och levererar som vanligt. Vill du se bra? Ställ dig längst fram i piten! Efter en stund så sprakar dock de enorma teveapparaterna igång och jag döljer inte, snarare överdriver min besvikelse för grabbgänget vid min sida som oavbrutet skriker ’Slayeeeerrrr’ i mitt öra, när jag till slut får se Tom Arayas gråaktiga Hans Scheike-skägg i storbild. I kväll bjuder orkestern, med Paul Bostaph och Gary Holt som ersättare för Jeff Hanneman och Dave Lombardo, på en habil låtlista. Inga oväntade nummer, förutom kanske ”Necrophiliac”. Men det är lugnt. Jag vill ha mitt Slayer som jag vill ha mitt kaffe – okonstlat, pålitligt och gött.

Under mina nattjobbpass så har jag ibland lite tid över. Något av det mest rogivande, en hand att hålla under mörka timmar är att se Metallicas The Making Of Death Magnetic. Det är egentligen en värdelös film. Där till exempel Some Kind Of Monster har en tydlig intrig och en historia värdig att berätta så har den här rockumentären inte något. Den handlar i princip bara om när Lars, James, Kirk och Rob repar, spelar in och pratar om hur fränt det nya riffet är. Det blir som mest dramatiskt när James sjunger surt på ”The Day That Never Comes” eller när Rob freakar loss i en hisnande baslöpning. Jag har nog sett den här nära två timmar långa filmen ett par gånger i månaden det senaste halvåret. Jag tycker det är härligt att se att dessa medelålders miljonärer fortfarande tycker det är fantastiskt kul att spela ett tungt riff eller att det fortfarande finns glädje i att klara av en svår passage i en låt. Jag finner det trösterikt på något vis att nervositeten över att vara bortglömd fortfarande, tjugotre år efter genombrottet med Black Album, flåsar dem i nacken.

När de nu gästar STHLM Fields spelar de fansens favoriter. Det är ett säkert kort – en garant för kvalitet. Men jag hade föredragit några fler färska alster förutom hyfsade ”Lords Of Summer”, det är vad jag tror de helst av allt hade velat.

Min gamle trädslöjdslärare Kenneth, en självutnämnd ordvitskung, sa en gång: ”Den enda bildning Sverige har är köbildning”. Nu tror jag inte att han, som gav mig en högst oförtjänt trea i betyg, besökte STHLM Fields i fredags. Men hade han gjort det så skulle han fått vatten på sin kvarn. Tillställningen hade varit en fullträff om inte någon i den den rekordstora publiken vid något tillfälle känt sig hungrig, pilsnersugen eller pinknödig. Maken till köbildning! Det förtar en bit av nöjet. Det spelar ingen roll att det dukas upp ett smörgåsbord av toppklass-hårdrock när en får vänta lika länge på att besöka en toalett som att få komma in och falsksjunga för Idol-juryn. Det skapar onödig frustration. Arrangera inte för tjugofemtusen när det förväntas en publik på det dubbla.