Brian Eno + Karl Hyde – Someday World

När Brian Eno började producera skivor åt Coldplay trodde jag att han skulle bli en ny Rick Rubin, ständigt redo att återuppliva mer eller mindre bortglömda artister. Lyckligtvis hade jag fel, och Brian Eno har de senaste åren medverkat i en mängd olika projekt med ännu fler samarbetspartners. Nu är det dags för en skiva tillsammans med Karl Hyde från gruppen Underworld.

Trots sitt namn består inte Someday World av de ambientexperiment vi kanske främst förknippar Brian Eno med, utan är snarare ett popalbum som blickar tillbaka mot Enos soloskivor från sjuttiotalet.

Och visst är det snyggt producerat; gitarrerna är mjuka och nästan droppande av vatten, trummorna är otroligt luftiga och ljudbilden är bred och fyllig utan att någonsin bli för vass. Men ljudbilden låter samtidigt daterad, med kalla synttrumpeter och syntbas som låter som hämtad från Art of Noises debutskiva från 1984. Det är inte dåligt i sig, men det låter lite som om Brian Eno blickar bakåt istället för framåt. Soundet låter lite som Peter Gabriels tredje soloskiva, om än med sämre låtar.

Release: 5/5
Bolag: Warp
Bästa låt: "Daddy's Car"

För det är låtarna som är det stora problemet – de låter ofärdiga. Som om Eno och Hyde aldrig riktigt fullföljt sina hyfsade idéer. Låtarna lunkar förbi till tonerna Karl Hydes monotona röst. Men då och då infinner sig känslan, som i ”Daddy’s Car”, en fantastisk kombination av junglebeats, ”karibiskt” syntblås och en melodi som faktiskt är riktigt catchig. Först då påminns jag om vilket geni Brian Eno egentligen är.

6/10