Damon Albarn – Everyday Robots

Damon Albarn uppgav en gång i en intervju med Jools Holland att tiden han lade ned på att skriva en låt var ”Not long!”. Albarn blinkade lite menande till Holland i det tv-sända samtalet à la ”you know the drill”.

Han är innehavare av ett av de mest välbekanta ansiktena i Storbritannien, har bytt sound på ett sätt som är få förunnat att göra numera ifall de vill sälja musik, och tagit på sig rollen av lättsam vaudeville-entertainer såväl som kulturarbetare med anspråk – oftast välformulerad på vägen – och betraktande många gånger, snarare än hörbart inbegripen i sitt uttryck. Betydligt mer framgångsrik i USA i virtuell form med Gorillaz än som frontman för Blur kändes tanken på Damon Albarns lågmälda soloalbumdebut vid 46 kanske inte som en given slam dunk.

Everyday Robots har fått ta längre tid för sin tillblivelse, i samarbete med Richard Russell, och med bidrag av Brian Eno och Natasha Khan. Det är ett album som pretenderar på att bli sett som allvarsamt, för ja, allvar ses som mer seriöst än humor i underhållningssammanhang, vilket i och för sig aldrig upphör att förbrylla, då det minsann inte är alla förunnat att kunna få folk att le. Till synes allvarstyngda män dignar musiken av. De begåvade clownerna är betydligt färre. Men om detta album inte rycker särdeles i skrattnerven, så har det genast närvaron av en sprucken cirkusorkester, förmedlad via eftertankens förtätade filter, i öppningsspåret, tillika titelspåret.

En igenkännbar Damon Albarn intar sångmikrofonen i denna sin identifierbara ljudmiljö, som både fransats och vunnit ökad sofistikation med åren. Vi hör en betraktelse över vissnandet, det som allt som inte längre växer genomgår, med en tutande hjärtmätare i fonden. Att tanken är att vi ska bli desillusionerade av det här råder det ingen större tvekan om. Stämningslandskap målas upp med en eller annan sparsamt glittrande harmoni, som tillåts att spricka upp för ett avskalat ögonblick här och där, på de spår som följer, bakom den tunna men karaktäristiska rösten, som har en otvungen frånvaro i leveransen av sina fraser.

Release: 28/4
Bolag: XL Recording
Bästa spår: "Everyday Robots"

”The Selfish Giant”, följer efter ytterligare cirkusdjur i livets kabaré, som upphovsmannen vill förmedla att han har tagit del av, och ämnar peka ut en musikalisk mognad i sin tillgång till en för indiepoppen oftast ouppnåelig notmängd. Mood-landskapen fortsätter och vindlar i fragmentariska närbilder därefter. Och någonstans på vägen lyckas min uppmärksamhet inte hålla kvar detta album, mellan alla säkerligen intressanta element som förevisas, utan börjar längta efter lite mer av oförställt hjärta någonstans. Jag misstänker dock att en längre bekantskap med Everyday Robots, många månader eller rent av år efter dess, och alla dess singlars, släpp, kommer att vaska fram ett antal stora ögonblick ur mängden och sågspånet.

7/10