Kent – Tigerdrottningen

Kent. Ett namn som sedan länge förpliktigar. Och som mer eller mindre alla har en åsikt om. När det vankas skivsläpp brukar fansen så smått dela upp sig i grupper som antingen älskar det nya eller sörjer det gamla. Så har skett även denna gång. Först med första singeln ”La belle époque” och sedan med Spotify-smakproven ”Skogarna”, ”Godhet” och ”Din enda vän”.

Tongångarna kring dessa fyra låtar i bandets officiella forum har varit ovanligt positiva och belackarna har varit få. Och visst är det en stark fyrklöver Kent har valt att introducera sitt elfte album Tigerdrottningen med. Men det är inte de fyra bästa låtarna på plattan.

Mirage – Öppningsspåret med sitt enkla fingerknäppande byggs upp lager efter lager till en mäktig kavalkad av soul, jazz och 1980-talsdansgolv. Refrängen är enkel men stark och Jocke Berg får understöd av Rudie Edwards, Beatrice Eli och en gospeldoftande kör. ”Mirage” liknar inget bandet tidigare gjort och var den låt som tog längst tid för mig att ta till mig – den nådde hela vägen fram först efter över 20 lyssningar, men då blev den en rak Tyson-höger. 9/10

Var är vi nu? – Inledningen är återigen enkel med Markus Mustonens fasta trummor, ett piano och Jockes röst. Efter den i sammanhanget extremt passande textraden ”bara upprepning kan döda oss” öppnas låten upp med körer och gitarrer. Låten lyckas på något sätt balansera perfekt mellan det melankoliska, det storslagna och det poppiga. Mäktigt är bara förnamnet. 9/10

Skogarna – Här är det inte längre något försiktigt byggande, utan elektroniken är med från start. Jocke Berg mässar med monoton röst ut en Stockholmsskildring med urstark refräng. Låten ägs fullständigt av Markus Mustonens trummor och känns som en av hans absolut tyngsta insatser hittills i karriären. 9/10

La belle époque
– Första singeln, vars text av så många gjordes till ren politik. I mina öron har texten hela tiden varit samhällskritik, ett långfinger i ett ytligt och avtrubbat land. Jockes röst är återigen monoton men får en rejäl kontrast i den trallvänliga refrängen. Låten gjorde inget jättestort intryck på mig som singel, men i sällskap med albumets övriga tio spår växer den flera dimensioner. 8/10

Svart snö – Den första lugnare låten på skivan är helt magisk. Ett lite försiktigt piano, en innerlig röst och en återhållsam elektronisk kuliss som bygger upp till en refräng med ett pärlande pianotrillande som känns in i märgen. Rudie Edwards är tillbaka och körar tillsammans med Petra Marklund och Camela Leierth. Det här är en av de allra bästa låtarna Jocke Berg någonsin har skrivit. 10/10

Allt har sin tid – Ännu en skildring av storstan med dess ytligheter. Låten har en nästan fånigt bra första brygga som spännande nog inte leder till refrängen. Efter två och en halv minut exploderar allt i ett elektroniskt dansgolvsinferno, och ännu en gång förgyller damerna Edwards, Marklund och Leierth låten och höjer den ett par snäpp. 9/10

Innan himlen faller ner – Tunga trummor, mjuk gospelkör och en elektrisk atmosfär som nästan går att ta på. Refrängen är så stor att den i det närmaste blir religiös. Texten behandlar en lånad värld och arv på olika sätt, så gott man nu faktiskt kan tolka herr Bergs utmärkta prosa. 9/10

Din enda vän – En låt som byggs upp undan för undan och faktiskt påminner en del om Tillbaka till samtiden. Än en gång serverar Kent en refräng som är utomjordiskt stor. Jag hittar något oväntat ett Benny Andersson-piano lite här och var. Ännu mer oväntad är Tomas Ledin-flörten ”Spring, spring, spring, spring”, som faktiskt är så oväntad att den troligen är helt omedveten. 9/10

Godhet – Inledningen har en tydlig doft av Röd – ett försiktigt pumpande komp och lätta lager av keyboard och sång. Refrängen innehåller en Gyllene Tider-keyboard från den tid då de faktiskt var bra. Jocke Berg låter här raspigheten i rösten komma fram, något som alltid ger hans insats en guldkant. 9/10

Simmaren – En liten andhämtning innan avslutningen. Bergs raspiga röst får än mer utrymme. Texten tycks behandla flera ämnen på en och samma gång, men känns ändå rak och koncentrerad. Refrängen är oerhört vacker och Jocke får ännu en gång hjälp av Petra Marklund. Briljant perfektion från början till slut. 9/10

Den andra sidan – Magi. Magi, magi, magi. Bättre än så här har Kent aldrig någonsin varit. Och ingen annan heller. Det här är Årets låt, ingen som helst tvekan om det. Två minuter in i detta mästerverk, kommer en gitarr som river själen i små, små bitar. Trots att den inte är över sju minuter lång, är detta en klassisk Kent-avslutning signerad Joakim Berg och Martin Sköld. Kärlek vid första öronkastet. En magisk defilering in i mål. 10/10

Release: 30/4
Bolag: Sonet/Universal
Bästa spår: "Den andra sidan"

Kent är på sitt elfte album bättre än någonsin. Tigerdrottningen är perfekt producerad och känns som en sann bandinsats där alla fyra medlemmar verkligen fått utrymme. Låtmaterialet är fräscht och modernt men samtidigt en tydlig homage till 1980-talet. Hur stor inverkan valet att spela in i Los Angeles haft är svårt att säga, men det bidrar sannolikt till briljansen. De fullkomligt lysande gästsångerskorna Rudie Edwards, Beatrice Eli, Petra Marklund och Camela Leierth ger det hela en extra krydda som gör allt nästan obeskrivligt bra.

Det finns inget band i Sverige som kan toppa det här. Utom Kent själva.

9/10