Cro-Mags: KB, Malmö 26/4

’Faaan va fett!’ skriker någon precis bakom mig när temat till A Clockwork Orange effektfullt accentuerar att det är dags för hardcore. Jag vänder mig om och gör tummen upp. Det hotfulla introt blir en perfekt bakgrund till Cro-Mags musik. New Yorkarnas crossover känns verkligen som soundtracket till mörka gränder och livsfarliga gathörn i en ogästvänlig stad. Ultravåld utanför CBGB i ett kärvt Reagan-åttiotal.

Merparten av låtarna vi i den för kvällen stora publiken bjuds på är tagna från tjugoåtta år gamla The Age of Quarrel. Det är inte mer än rätt, då några av de andra skivornas dassiga grungehårdrock inte hade gjort många glada. Det står glasklart att det är en nostalgiresa vi har att göra med här. Dock känns det inte gammalt. När sångaren John Joseph berättar från scenen att han är femtiotvå så mumlas det förvånat i lokalen. Han påminner mer om biffen med proteinshaken jag möter utanför 24Seven varje dag när jag hämtat sonen på förskolan. Det är bara Better Bodies-linnet som som fattas.

Det är första gången på länge som jag är lite nervös under en konsert. Stämningen är så laddad och förväntansfull att när inledande ”We Gotta Know” sparkar igång så flyger det ölmuggar och en och en annan ölflaska i luften. Det är aggressiv och hård stämning i piten. Jag får flera gånger parera stenhårda armbågar mot mitt huvud och skydda skrevet från spetsiga HC-knän. Det förtar dock inte upplevelsen. Det är en i många avseenden perfekt konsert. Det behöver inte vara svårare än att spela sina bästa låtar. Utfört med maximal energi och pondus. När det väl är gjort, så är det bara att tacka för visat intresse och stämpla ut.

Det är över tjugo år sedan Cro-Mags besökte Malmö. Jag tvivlar på att det kommer dröja lika länge till nästa gång. Dagens Cro-Mags känns vitala och relevanta – taggade och fräscha. För att parafrasera John Joseph: ’Folk frågar när jag ska pensionera mig. Jag brukar svara: Jag kommer aldrig sluta. Jag har hardcore i mitt hjärta’.