Hurula – Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för

När Masshysteri imploderade efter bara 2 år och lika få album, lämnade de ett gapande hål efter sig. Bandet hade stort inflytande på Sveriges punkscen, och jag vill minnas att Masshysteri ganska ensamma spred genren en bra bit utanför de svartklubbar den tidigare huserade på.

Så när det började ryktas om att Robert Hurula, den forne sångaren i tidigare nämnda kvartett, skulle släppa soloalbum, kändes det som att inte bara folk med patchade jeansvästar ovanför odeodererade armhålor, utan snarare hela musiksverige såg fram emot albumet med spänd förväntan. Och det var värt väntan.

Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för är en skiva fylld av fantastiska poplåtar. Vemodig men ändå drivande, sorglig men ändå upplyftande. Ena näven i luften och den andra på hjärtat.

Den musikaliska utvecklingen i och med manövreringen från sångare och gitarrist i ett band till soloartist känns självklar – första singeln ”Sluta deppa mig” lyckas låta oerhört modern, trots att det centrala pianohamrande kompet pastischerar Velvet Underground. Texterna har delvis bytt geografiskt fokus från Masshysteris norrländska miljöer, och Stockholmaren Robert Hurula sjunger numer om att ta ”73:an mot Nynäshamn” i ”Sluta deppa mig”, och ”Som i en storm av skitigt storstadsljus bland alla halleluja-körerna…” i ”Stockholm brinner”.

Release: 23/4
Bolag: Stranded/Universal
Bästa låt: ”Jag ville glömma dig”

Men det går även att ursköna en viss hemlängtan, eller åtminstone ett vuxet reflekterande över hemstaden Luleå, främst i andra singeln ”22”. På albumets bästa spår ”Jag ville glömma dig” snäser Hurula att ”…det måste finnas nån jävla poet som vet hur jag känner, tror Alkberg är närmast, han vet hur det bränner” över ett klassiskt Ronnetes/Phil Spector-komp, och jag konstaterar att Robert Hurula gjort årets bästa svenska skiva.

9/10