Har musikgenrer en bestämd livslängd? Eller: varför dog vaporwave?

2011 växte en ny musikgenre fram någonstans i internets periferi. Vaporwave blandade samplingar från 80-talsreklam med en retrofuturistisk estetik och skapade genom denna något smaklösa mix en musikgenre något utöver det vanliga. Musik, video och bild blandades och skapade bilden av en framtidsdystopi där allting är till salu och marknaden tagit över allt. Allt i sann satirisk anda.

Det hela började någon gång på musiksajten Turntable.fm och spred sig sedan via Last.fm, 4chan och Bandcamp. Husgudarna var James Ferraro och Oneohtrix Point Never, vars skivor Far Side Virtual och Chuck Person’s Eccojams Vol.1 fungerade som inspiration för rörelsen. Eller rörelsen och rörelsen, vaporwave var och förblev en mikrogenre för max några tusen människor spridda över hela världen.

Mellan 2011 och 2013 skildrade INTERNET CLUB ett framtida Tokyo, Macintosh Plus klippte ihop Donna Summer-samplingar och Infinity Frequencies uppmuntrade oss att ladda upp våra tankar på ett mind plaza. Men sedan dog vaporwave. Inte i ordets vanliga mening – det görs fortfarande vaporwave. Men innovationen är som bortblåst. Allt är som en enda repetition av samma teman.

All bra musik bygger förstås på imitation, och ingen musik kommer från intet. Utan Chuck Berry ingen Beatles och utan Beatles inget Oasis liksom. Men all imitation måste också tillföra något nytt, annars är den nästan onödig.

För nya musikgenrer finns det inga regler, och artisterna tvingas experimentera relativt fritt efter de få verktyg som finns. Ju längre genren finns desto mer utfläskade blir reglerna, och till slut kan de bli ett fängelse som tar bort all innovationskraft. Alla vet hur en blueslåt ska låta och alla vet vilka beståndsdelar som bygger upp låten – men när ingen visste vad vaporwave egentligen var tvingades alla gissa sig fram.

Ju tydligare vaporwave blev som genre, desto mindre experimentell blev den – och till slut bestod nästan hela scenen av kids som saktade ner Hall & Oates-låtar till repetitiva loopar utan att egentligen göra någonting nytt.

Kan man prata om att musikgenrer har en bestämd livslängd? Kanske.