Wovenhand – Refractory Obdurate

David Eugene Edwards musik har alltid varit rotad i samma tradition, sprungen ur den mörkare delen av den amerikanska folkmusiken. Den tradition som levt i countryns mördarballader, i skillingtryck om olyckor och katastrofer, i mörka visor om sjukdom och död.

Som frontfigur i 16 Horsepower uppdaterade han den här traditionen med hjälp av goth och punk, gjorde den både mörkare och intensivare. När 16 Horsepower splittrades fortsatte Edwards i samma tradition med bandet Wovenhand. Här tonades punkdragen ned och fokus låg istället på att skapa en mörk, goth-influerad folkmusik. Med skivan Ten Stones (från 2008) skiftade fokus igen och Edwards började mer och mer hämta influenser från stilar som metal och postrock. Dom två skivor som följde var i samma stil, och det är också den nya skivan Refractory Obdurate. Men Edwards har aldrig släppt taget om någon av dom stilar som influerat honom, och musiken han gör nu är en sorts originell hybridmusik, rotad i allt från goth till country.

Musiken på Refractory Obdurate är filmisk, suggestiv och stämningsfull, ibland nästan hypnotisk. Edwards har en väldigt speciell röst, mörk och mässande, och här blir den snyggt ackompanjerad av banjo, trummor och manglande elgitarrer. Wovenhand är starkt religiöst musik, där perspektivet är tydligt kristet. På Refractory Obdurate blir det här tydligare än vad det varit förut då många av låtarna bygger på direkta bibelcitat och på olika sätt återberättar bibelns berättelser.

Release: 24/4
Bolag: Glitterhouse
Bästa låt: "The Refractory"

Refractory Obdurate känns som ett steg framåt för Wovenhand. Dom två senaste skivorna kändes lite tråkiga, inte helt inspirerade. Särskilt den förra, The Laughing Stalk, fastnade jag aldrig för. Musiken på den var inte direkt dålig, men inte heller särskilt spännande. Då ärRefractory Obdurate betydligt mer intressant. Även om den inte når upp till Edwards bästa stunder så är det fortfarande en riktigt bra skiva.

8/10