Jenny Gabrielsson Mare och Fredrik Jonasson är båda rutinerade musiker sedan länge. Jenny har släppt två soloplattor under eget namn och Fredrik är mer känd som elektronika-artisten Silencio Stampa. Nu ger de ut sin första platta som duo. Den 30:e april är det releasefest för Kate Bush och Cocteau Twins-doftande EP:n Stands of White Birches på Obaren i Stockholm och idag är det världspremiär för nya videon här på Rockfoto. Vi har pratat med White Birches.
Hur fann ni varandra?
Jenny: – Efter jag släppt min första soloplatta 2010 turnerade jag runt och blev bland annat bokad av Fredrik till hans klubb ”Blåbärsklubben” i Jönköping. Jag kände ganska spontant redan då att han var en person jag ville hänga mer med, men det var inte förrän Fredrik frågade om jag ville gästa på hans album Kalejdoskop 2013 som vi började göra musik ihop.
Fredrik: – Jag tror att vi klickade rätt omgående där och då när det gäller att jobba ihop och samarbeta. Jag kände i alla fall direkt att vi hade den där kemin som kan vara så svår att hitta med andra. Vi beslutade oss att göra ett tillfälligt samarbete på en EP, men det blev mer än så innan vi skrivit klart första låten. Klart att vi skulle starta band liksom. Vore korkat annars!
Jenny: – Precis. Samarbetet kändes så klockrent! Efter första låten, som var ”The End of the Line”, kände jag att det här borde man göra något mer av, något större. Så då föddes White Birches.
Vad är fördelen med att vara en duo om ni jämför med att göra musik på egen hand?
Fredrik: – Att inte stå ensam mot världen, att locka fram det bästa ur varandra, ta vid där den enas idéer sinar och lämna över när man själv tappar fart och att någon sätter stopp för ens mindre bra infall.
Jenny: – Att man har någon att bolla med och att resultatet faktiskt blir större än summan. 1+1 blir helt enkelt 3. Båda våra personligheter får plats men det är också nyttigt, framförallt för mig tror jag, att kompromissa även om det alltid känns som jag blir grymt nöjd när vi väl landat. Jag är ju van att vara chef i repan och i den kreativa processen. Nu får jag vara kollega och det är väldigt avslappnande faktiskt. Ett samarbete som det här är ju så otroligt kreativt och givande – det ger sjukt mycket näring till mina andra konstnärliga projekt också.
Berätta om EP:n!
Jenny: – All inspelning har i princip skett på var sitt håll. Jag har suttit hemma i Stockholm och lagt sång, kör, gitarr och piano och Fredrik har lagt allt annat i Jönköping/Örebro. Sedan har vi skickat filer mellan varandra. Vi mixade EP:n, som består av fyra låtar, ihop hos Fredrik i hans studio i Örebro och mastrade i Stockholm hos Mastertone. Tanken var att vi skulle trycka en 7” vinyl men vi råkade göra för långa låtar, så det blir bara ett digitalt släpp denna gång – även om jag får något vått i blicken när det handlar om riktiga tryckta plattor. EP:n släpper vi på mitt bolag La Petite Tempête, men vi får se hur vi gör framöver. Att hålla det helt indie är inte skrivet i sten.
Er releasespelning blir även er första som duo. Hur kommer det sig att ni inte stått på scen ihop förrän nu?
Jenny: – Vi har ju bara funnits sedan i somras och vårt första fokus var på att skriva låtar.
Fredrik: – Att det blir först nu beror helt enkelt på att vi är en så ny konstellation och det är nu vi har tillräckligt med låtar så att vi kan ställa oss på scen.
Ni nämner bland annat Kate Bush som en referens i er presstext. Ska ni se henne live i London i aug/sep?
Jenny: – Jag försökte få biljetter men var för sent ute, till och med extrakonserterna är utsålda. Så tråkigt! Det hade varit episkt. Jag personligen blir också så himla nyfiken på varför en person som inte turnérat på över 30 år väljer att göra det nu.
Fredrik: – Jag är nog för lat för att åka till London för att titta på en spelning, men man borde kanske göra det. Jag skulle vilja se henne 1982 precis efter hon släppt The Dreaming, vilket förstås hade varit svårt eftersom hon inte turnerat sedan -79. Men då var hon som bäst!
Har ni någon annan sån ”drömspelning” med nån artist som ni skulle vilja gå på?
Jenny: – Det var längesedan jag såg PJ Harvey nu och jag har aldrig sett Nick Cave. The Kills är också favoriter, men de turnerar så sällan. Jag är även jättepeppad på The Knifes cabaretprojekt.
Fredrik: – Jag vill se David Bowie en gång till. Jag har en osunt hängiven relation till honom. Att han håller fortfarande är dessutom en underdrift, senaste albumet omänskligt bra. Så Bowie. Tveklöst.
Vad är planen härnäst?
Fredrik: – I maj åker vi ut på turné från Småland till Norrbotten. Förhoppningsvis blir det någon eller några mer rundor under året.
Jenny: – Vi kommer stanna i bland annat Uppsala, Luleå, Umeå och Jönköping. Det ska bli grymt skoj! Och vi skriver och spelar in nytt. Planen är att släppa album våren 2015.
Se världspremiären av videon till låten ”Take Me Dancing” nedan:
