The Tarantula Waltz: – Riktigt bra poesi är som hårt packat krut

Den 23:e april släpps Tinder Stick Neck, mollstämde singer/songwritern Markus Svensson tredje album under alter egot The Tarantula Waltz. Redan ikväll är det releasefest för plattan på Södra Teatern i Stockholm.

Rockfotos Anton Lindskog har förhandslyssnat och imponerats av ett starkt, moget album som befäster 28-åringens position som ett svenskt svar på Jason Molina eller Bonnie ”Prince” Billy.

Hej Markus. Jag gillar verkligen din nya skiva! Hur länge har du jobbat på Tinder Stick Neck?

– Tack, kul att höra. Att skriva låtarna tog ett år. Sedan tog inspelningen fem dagar och mixning och kontemplation två år. Så tre år och fem dagar alltså.

Jag tycker att det är ett mognare sound med mer bandkänsla på nya skivan jämfört med de två föregångarna.

– Ja, ambitionsnivån har varit mycket högre inför den här plattan. Jag och producenten Göran Petersson har strävat efter att skapa något som vi fortfarande kommer att vara stolta över om 20 år. Det har varit viktigt för mig att få Tinder Stick Neck att hålla ihop från första ackordet till sista. Bandet har fungerat både som ”fundamentet och klistret” och målet har varit att fånga låtarna som de ”låter på riktigt”, varför mycket är inspelat live. Själv är jag väldigt stolt över resultatet.

Kan du berätta något om första singeln ”Scandinavian Minds”? Vad ligger bakom den titeln?

– Det är en bakvänd kärlekshistoria. Motsatsen till en sommarförälskelse. Jag vädjar till aprilsolen att ta det lugnt med strålkastarljuset som blottar alla de brister och lögner som vintermörkret låtit oss hållas med. Våra ”Scandinavian Minds” är ljusskygga efter en vinter i gruvmörker.

Sedan förra skivan kom 2010 har du fått en son vid namn Lo. Tror du att faderskapet har påverkat din musik på något sätt?

– Ja, absolut. Inte på den här skivan eftersom jag skrev låtarna för tre, fyra år sedan. Men just nu håller jag på med en ny EP där det är mycket mer föräldrafeelings i omlopp.

När du släppte din första självbetitlade skiva 2007 beskrev Jan Gradvall plattan som ”ett album präglat av så mycket livserfarenhet, vemod och smärta att det är obegripligt att han bara fyllt 22 år”. Utgår du alltid från ditt eget liv i ditt skrivande?

– Ja, det vill jag nog påstå att jag gör. Även om inte allt handlar om mig själv så måste jag ha en stark personlig koppling till det jag skriver om.

Kan du nämna några viktiga litterära förebilder? På förra skivan nämnde du Bruno K. Öijer…

– Jag tycker mycket om en beatnickpoet som heter Diane di Prima. Hon var aktiv i Greenwich Village på 60-talet men fick inte alls lika mycket uppmärksamhet som sina manliga beatkollegor. Riktigt bra poesi är som hårt packat krut. En mening eller en strof kan förmedla mer än en hel bok. Ofta är det enstaka meningar och lösryckta fraser som inspirerar mig att skriva. Bruno K Öijer är kanske den som inspirerat mig mest. Eller Tomas Tranströmer.

Berätta något om dina musikaliska erfarenheter före The Tarantula Waltz? Har du spelat i några andra band tidigare?

– Jag var 17 år när jag startade The Tarantula Waltz. Innan dess spelade jag i några punk- och grungeband.

Vad lyssnar du helst på för tillfället?

– The War on Drugs nya. Och så blev jag knockad på nytt av Matti Alkbergs Anarkist häromdagen. Han är ett geni!

Vad har du för planer efter att skivan är ute?

– Du får fråga min son, det är han som bestämmer nu. Jag hoppas i alla fall att det blir en del festivaler i sommar och även lite spelningar ute i Europa. Och så vore det väldigt kul att få åka över och spela i USA igen. Sedan har jag en massa nya låtar liggandes och även en tydlig idé om vad jag vill göra med dem. Så förhoppningsvis dröjer det inte fyra år till nästa släpp.

Läs mer om kvällens fest här.