Afghan Whigs – Do to the Beast

Hans namn är Dulli, Greg Dulli, och han är äntligen här igen för att berika rockscenen. Afghan Whigs släpper sitt första nya album på sexton år och det är minst sagt efterlängtat.

Redan första spåret kastar mig tillbaka till det älskade skrammelrockiga 90-talet och det är inget negativt att tankarna ibland går till Afghan Whigs storslagna album Gentlemen från 1993, som jag lätt rankar som ett av 90-talets bästa. Till Do to the Beast har de tagit det bästa av det gamla och lagt till en hel del nya influenser, både i form av musiker och ljud, och har delvis skapat ett nytt Whigs-sound.

Det har alltid funnits en svart och melankolisk ådra i Afghan Whigs, inte minst tack vare Mr Dulli själv. Styrkan i det nya albumet ligger i det sedvanliga musikaliska drivet framåt. Det bjuds på Greg Dullis vanliga lätt släpiga röst som envist pockar på uppmärksamhet, som artikulerar tydligt och tjutande om vartannat, och bekanta ljudmattor som uppdaterats till nya uttryck.

Do to the Beast är tio låtar känslosam gitarr och sång i en välkomponerad kombination. Ett spår som sticker ut och överraskar är ”Lost in the Woods”, där Dullis sång ackompanjeras av dova pianoslingor i moll som dominerar över de vanliga strängarna. ”It Kills” är en sorgsen och vacker historia som påminner om vår skörhet i relationen till varandra. Överlag är albumets lågmälda spår av oväntat lyckad karaktär.

Låtar som ”Royal Cream” låter mig tidsmaskinfärdas tillbaka till de gamla goda tiderna jag haft ihop med bandet. Det har utvecklats ett lugnare tempo gentemot förr, och texterna tycks mörkare, men det som saknas för en fullpoängare är lite mer av den brutala kraft som de tidigare visat att de besitter och behärskar fulländat. Eller så är det jag som är fast i det förflutna och fortfarande minns den högljudda ångvältsspelningen på Gino 1996 som en överjordisk upplevelse.

9/10