Jag är tvungen att dubbelkolla datumet så det inte är ett aprilskämt. Foxy Shazam förhandssläpper nya plattan genom stream och gratis nedladdning, bara sådär. Det har vart rätt så tyst från bandet och sen kommer detta.
Foxy Shazam har funnits med mig länge. Jag hörde dem första gången 2008 på en förfest i Lund och sen dess har de alltid varit med mig. Det som är roligt med Foxy Shazam är att alla skivor är helt olika varandra, men ändå har de den där Foxykänslan. Man vet aldrig vad det kommer vara för sorts album.
Gonzo öppnar upp med titelspåret som ger mig extrema Alex Harvey-vibbar och man märker även att bandet influerats mycket av soulmusik. Låten ”Poem Pathetic” låter som om den skulle varit tagen direkt ur en Blaxploitation-film från 70talet. Inte helt oförståeligt då sångaren Sean Eric Nally alltid flörtat lite med svart kultur där texter som ”God, I wish I was black” och ”That’s the biggest black ass I’ve ever seen” förekommer. Men jag har fortfarande inte hittat baskethintarna som alltid funnits med på tidigare skivor.
Release: stream/download - 2/4, LP - slutet av maj
Bolag: självutgivet
Bästa låt: "Have The Fun"
Jag gillar att trumpeten får ta stor plats på plattan, vilket ger lite New Orleans-känsla på vissa låtar. Det är sköna pianoslingor som alltid, men pianot hamnar lite mer i bakgrunden än på tidigare skivor.
Foxy Shazam går verkligen tillbaka till sina rötter, men tar med erfarenheten från senare album. Hårdheten som nästan var försvunnen på förra skivan har hittat tillbaka, samtidigt som den blandas med en typ av mellow soul.
Foxy gör precis som jag förutspådde. De gör en skiva som kräver några lyssningar. De gömmer grymma detaljer i låtarna, som efter några lyssningar blommar upp och man tänker: varför missade jag den här låten?
Efter första lyssningen tyckte jag att Gonzo var bättre än förra skivan The Church Of Rock and Roll. Efter några vändor börjar den utmana den självbetitlade plattan Foxy Shazam, men den kommer inte upp till samma nivå som Introducing.
7/10
