En låt som skymmer sikten

Igår släppte Roskildefestivalen återstoden av sin line-up. En del känt, en del mindre känt, det mesta sannolikt ganska sevärt. Bland de mer kända namnen fanns Drake och Stevie Wonder. Nöjesguiden proklamerade i sin festivalblogg att Drake var släppets självklara headliner och andra har ifrågasatt bokningen av Stevie Wonder av andra skäl. Till exempel att den skulle vara ”mossig”. Låt mig berätta varför detta sätt att betrakta ett av soul- och funkhistoriens absolut största namn är så oerhört fel.

Under 60-talet var Stevie Wonder mer eller mindre en barnstjärna i Motowns stall. Men inte en barnstjärna som fick tjejerna att skrika utan ett musikaliskt underbarn för att musiken han gav ut var fruktansvärt svängig och för att han spelade skjortan av de som var mycket äldre än honom.

60-tal blev till 70-tal och Stevie hade trots att han bara precis passerat 20-strecket blivit en relativ veteran. Och mellan 1972 och 1976 släppte han en albumsvit som man bara kan skaka på huvudet åt. Talking Book, Innervisions, Fulfillingness First Finale och Songs In The Key Of Life står för precis allt som är bra och roligt med musik och sviten är oerhört svårslagen även sett till alla genrer i hela musikhistorien. Vi talar fyra totalt klanderfria album i framkanten av dåtidens snabba, kreativa utveckling av soul- och funkscenen. Som inte åldrats en dag. Speciellt det otroliga dubbelalbumet som avslutar sviten är ett monument av ofantliga proportioner och den som inte låter sig svepas med när ”As” går över i ”Another Star” vet inte vad den går miste om.

Inte ens ett veritabelt geni kan upprätthålla en sådan nivå genom ett helt liv. Några år in på 80-talet skrev och spelade Stevie Wonder in en låt till filmen The Woman In Red. Låten, som är en absolut bagatell och en bedrövlig sådan, heter ”I Just Called To Say I Love You”. Låten blev en monsterhit över hela världen och många som då var unga, och många senare, fick sin första kontakt med Stevie Wonder som relativ smörsångare. Kul för honom att hamna etta på Billboard, men än idag påverkar det mångas tråkiga syn på ett av soulhistoriens mest inflytelserika namn.

Visst, han spelar den fortfarande för att göra publiken glad, men det är några minuters vila från euforin under det som jag tror blir Roskildefestivalens absoluta höjdpunkt 2014. Låt den inte skymma sikten för er. Att få höra ”Superstition”, ”Master Blaster”, ”Don’t You Worry Bout A Thing”, ”I Was Made To Love Her”, ”Higher Ground” och – allra helst – de redan nämnda “As” och “Another Star” (världens bästa låt) överskuggar den skonhetsfläcken med oerhörd marginal. Efter snedsteget med ”I Just Called…” hittade Stevie aldrig riktigt tillbaka – visst har han gjort en del bra men aldrig något som under mer än enstaka låtar matchar hans inspelningar från 70-talet. Glädjande nog är han medveten om det och låtlistorna under spelningarna de senaste åren ser strålande ut.

Och så var det mossigheten. Stevie Wonder har, förutom väldigt tidigt i karriären, suttit ner vid sitt piano och sjungit. Han behöver inte spela ung, han är den han är och alltid varit. Och han är ett år yngre än Springsteen, sju år yngre än Jagger/Richards som många tydligen ser jättemycket fram emot att se (inget fel i det, men är det någon som riskerar att framstå som mossig 2014 är det inte Stevie) trots att deras framträdande bygger mycket mer på att de fortfarande är fysiskt fräscha. Och han har blåsare och kör och ett ofantligt stort band att backa upp sitt unikum. Det finns ingen spelning jag ser fram så mycket emot denna sommar som Stevie Wonder på Roskildefestivalen. Och varför det? Ja, det är ju bara att titta på detta: