Häromdagen delade EMA (kort för Erika M. Anderson) med sig av en Spotifyplaylist döpt till THE ERIKA M. ANDERSON GUIDE TO BEING A BORED AND ANGRY TEENAGER IN THE 90s via internet. Eftersom att jag är nittiotalsnostalgiker och caps-lock-älskare var jag inte sen med att trycka ”follow” på den.
Listan innehåller band och artister som L7, Liz Phair, PJ Harvey och Bikini Kill. Akter som jag (och EMA själv uppenbarligen) höll högt då, som fortfarande har en kär plats i skivhyllan och som plockas fram när den arga, uttråkade tonåringen inom mig behöver sitt. Jag kanske inte ens behöver nämna att det här är influenser, som precis som på EMA’s hyllade debut Past Life Martyred Saints, ständigt finns närvarande på nya plattan The Future’s Void.
Det fullkomligt stinker nittiotal. Det skitiga ljudet på släpande ”Smoulder” låter som något som skulle kunna ha platsat på Dry eller Rid of Me. Singeln ”So Blonde” har en imponerande Nirvana-hook och ”When She Comes” skulle göra Courtney Love avundsjuk cirka 1998.
Releasedatum: 8/4
Bolag: Matador
Bästa låt: "3Jane"
EMA har ett förflutet i noisefolkbandet Gowns – en erfarenhet som hon förvaltar väl på The Future’s Void. Lugna dronepartier, skruvad elektronik och skräniga noiseinslag kryddar till det hela och det blir, till skillnad från andra försök att återuppliva nittiotalet, aldrig någonsin tråkigt.
Som bäst är det när Erikas röst nästan spricker i fina ”3Jane” och i efterföljande ”Cthulu” där hon låter uppriktigt desperat mest hela tiden. Lägg sen till intima texter och en estetik att dö för. Det resulterar i ett strålande album och en mycket väl godkänd uppföljare.
Och jag, jag inser att jag nog aldrig någonsin kommer att växa ifrån den där arga och uttråkade tonåringen helt och hållet.
8/10