Skandinavien verkar onekligen ha någon sorts musikmonopol på syntpopen just nu, med Lykke Li och Niki & The Dove i framkant. Genren föddes i slutet på sjuttiotalet med akter såsom Depeche Mode, Kraftwerk och Gary Numan. Dessa akter har ju sitt på det torra med sin otroligt stora fanbase. För de relativt nyfödda artisterna, t.ex. Kate Boy eller Tikkle Me krävs det enormt hårt arbete och innovationer inom genren för att deras musik ska vara någorlunda relevant och slagkraftig i en tid som går ut på att slå sig fram och tillsynliggöra sina domäner i den enorma internetdjungeln. En sagd hemlighet till framgång inom syntpopen är att alltid komma med någon originellt för att inte bli bortglömt i ett hav av likasinnad musik. Lättare sagt än gjort va? Någon som faktiskt lyckats med detta är vår landsgranne från Danmark, Karen Marie Ørsted a.k.a MØ.
MØ släppte sin debutsingel, ”Maiden”, 2012, och många trodde säkert att hennes del av den så anrika syntpophistorien skulle bli en kort affär. Låten blev ingen direkt listetta, ens i Danmark. Visst, ”Maiden” följde reglerna för genren men vi har redan konstaterat att det krävs mycket mer än det för att man ska välkomnas in i musikens finrum. Ørsted hade dock större ambitioner än så. Under 2013 släpptes fyra singlar vilket ledde till att danskan släppte EP:n Bikini Daze, som gavs stor uppmärksamhet och MØ tog fäste på mångas favoritlistor. Den första fullängdaren, No Mythologies to Follow, kom att bli ett av de mest efterlängtade släppen 2014.
Ørsteds debutplatta består av 50 % tidigare utgivet- och 50 % nyutgivet material. Det finns förstås en risk i att använda sig av tidigare material men det spelar ingen större roll här när det handlar om låtar såsom ”XXX 88” och ”Never Wanna Know”, vilka från och med första lyssningen sätter sig på hjärnan och stannar kvar där, länge. Hon har lyckats väva samman de två tidslinjerna skickligt. De lite mer rutinerade låtarna bär upp albumet som de styrkepelare de faktiskt är, vilket gör att nybörjarna har sin chans att visa vilken otrolig klass de har. De äldsta produktionerna, ”Pilgrim” och tidigare nämnda ”Maiden”, skapar en kontrast mot den mer påkostade produktionen av senare arbeten, vilket ger en andrum i detta svepande syntepos utan att skapa några som helst brister i kontinuiteten.
Den första singeln, ”Don’t Wanna Dance”, där refrängen för övrigt har en rätt slående likhet Mando Diaos ”Dance With Somebody”, följer inte alls resten av albumets karaktär, utan verkar mest finnas där för kommersiellt syfte. Det är en ytlig text utan någon som helst djupgående tanke, kanske vill man fånga de mest trogna radiolyssnarna med dess snabba tempo och lättillgängliga refrängmelodi som antagligen kommer spelas på de mest mainstreaminriktade klubbarna i sommar.
Det är sådana upptempolåtar som dominerar albumet. Men vem orkar dansa i sådant tempo i en timme i sträck? Inga taniga 20-åringar med stuprörsjeans som lever på cigg och kaffe i alla fall. Därför ligger syntballaden ”Dust Is Gone” perfekt i mitten av albumet. Det är också en låt som ger Ørsted chansen att visa sin fantastiskt vokala förmåga medan de instrumentella kompositionerna ligger i lä. Den fungerar i princip som en ”Never Wanna Know” men med starkare drag av vemod och ett större fokus på texten med rader såsom “Salvation will come and break our hearts” och “I would’ve liked this to work, but life had other plans”.
No Mythologies to Follow ger en snabbkurs i upprepande syntar, briljanta crescendon och koncisa texter, vilka är det en salig blandning av lyckofantasier och verklighetssorger. Debutalbumet är en idealisk introduktion till en artist som säkerligen kommer visa vägen inom popgenren under kommande år. ”Varför måste alla bli gamla?”, skanderar Ørsted ut i ”Glass”. Det är lätt att referera till hennes smått desperata ton. Ungdomsturbulensen har aldrig varit så lockande som nu.
7/10
