Kurt Cobain var min tonårskärlek

Jag skulle fylla sexton och var medtvingad på en av de där handbollsturneringarna som jag egentligen inte platsade att vara med i. Den gick av stapeln i Alingsås av alla ställen. Bara någon timme innan matchstart såg jag löpsedeln som talade om att min hjälte var död. Jag vet inte om det var den gången jag passade målvakten, men antagligen. Mina tankar var någon helt annanstans.

Mitt musikintresse hade väckts till liv bara något år tidigare. Två skivor, som på många sätt förändrade mitt liv, spelades om och om i mitt och min tvillingssysters flickrum. Pearl Jams Ten och Nirvanas Nevermind vände nämligen upp och ner på precis allt. Det gamla tonårslivet, det i ett falskt och förljuget rosa skimmer, ersattes av långa nätter med MTV:s Alternative Nation och planscher med Seattleband.

Medierna kallade det grunge och vi var inte sena med att haka på det tåget. Hennafärg, militärbyxor och för stora flanellskjortor provocerade omgivningen i förorten oväntat mycket. Men vad gjorde det när vi hade hittat något som vi kunde göra till vårt och bara vårt?

Mitt livs första konsert utan målsmans sällskap skulle bli med Nirvana. Pappa var övertalad. Biljetten dit var säkrad. Men bara någon månad innan det skulle bli av föll Kurt Cobain i koma i Rom. Jag följde hela tragedin via text-TV hos min faster. Tror inte jag sov något den natten. Konserten blev inställd. Det hette att den “flyttades fram”, men vi fick biljettpengarna tillbaka. Det var stor sorg redan då.

Så hände självmordet och jag grät och grät och skolkamraterna skrek och skrek. “Han var en jävla knarkare din jävla anarkistfitta”, fick jag veta. Jag och kompisarna bar svart i en vecka säkert och min tysklärarinna fick vid ett tillfälle nog och skickade ut min storgråtande bästis ur klassrummet. Jag skrev en insändare till Sydsvenskans ungdomsavdelning Postis där jag lovade att ”aldrig glömma dig Kurt och alltid älska din musik”. Det har inte varit särskilt svårt att hålla det löftet.

Efter några månaders hårdbevakning av Kurts död i medier dök det upp fler och fler nya Nirvana-fans på vår skola. Det hade varit sommar och t-shirts med självmordsbrevet gick att köpa för en billig peng på Kiviks marknad. Något jag och mina vänner, på typiskt tonårsmanér, såklart fann otroligt irriterande och det talades om vilka fans som var “äkta” och inte.

Så kom gymnasiet och mina första riktiga pojkvänner. Den ena Kurt Cobain-kopian avlöste den andra. Jag tog upp mitt gitarrspelande och köpte så småningom en turkos elgitarr. En Fender, precis som Kurt. Relaterade band som Sonic Youth, Dinosaur Jr och The Pixies blev nya husgudar. Band som fortfarande ligger extremt högt upp på min last.fm-statistik.

Som vuxen gjorde jag till slut pilgrimsresan till Seattle. Jag var långt över tjugosju fastän att jag och min bästis lovat att skjuta oss själva i huvudet vid Kurt Cobains gravsten innan dess. Av någon anledning lade vi ner den idén. Istället besökte vi den nerklottrade bänken vid hans före detta hus och skrev liknande meddelanden som våra tonårsjag säkert skulle ha gjort. “Tack för att du förändrade mitt liv” och “Nirvana 4-ever”. Gammal kärlek rostar aldrig säger jag och relaterar till gamla fans av Backstreet Boys och NKOTB som nu fått återse sina hjältar. Kurt Cobain var min tonårskärlek.

Om bara några veckor är det svindlande tjugo år sedan världen förlorade en av de absolut mest inflytelserika och talangfulla musikerna någonsin och jag skulle kunna skriva spaltmeter om Nirvanas och Kurt Cobains betydelse för musikhistorien. Det kanske jag gör också. Men just idag är jag återigen sexton, fast snart trettiosex, och repeatlyssnar på favoriter som “Sliver”, “Drain You” och “Heart-Shaped Box”. Det tycker jag att ni också ska göra.