Cloud Nothings – Here And Nowhere Else

Jag blir äldre. Det smyger sig på. Jag uppskattar Bounty och när jag får för mig att tugga tuggummi så föredrar jag Sorbits. Jag kan längta till lördagsförmiddagens besök på tippen och jag stryker endast senap på min varmkorv. Något som jag irriterade mig på i min ungdom var de äldre som avmätt avfärdade all min rock. ”Det gjorde Sabbath och Zeppelin redan på 70-talet.” Det struntade väl jag i! Jag lyssnade på ny fräsch musik! Men i och med att flikarna tar sig uppåt så blir jag en sådan gubbe nu. Det var bättre förr. I alla fall när det gäller emo.

Redan innan millennieskiftets champagnekorkar hunnit landa till marken så började jag längta tillbaka till 90-talet. I ett skimmer ser jag tillbaka på banden som jag som ung upptäckte och som formade min musiksmak. Jag inser att, i min värld, så kommer inget band någonsin kunna toppa Pinkerton och jag kommer aldrig tillåta mig själv tycka att någon låt är vackrare än Built to spills ”Car”.

Till min stora glädje kommer det tillbaka. 90-talet. Band som Nothing, Speedy Ortiz och Cloud Nothings verkar dyrka den alternativa amerikanska långärmadtröjaundertshirten-gitarrrocken lika mycket som jag. Cloud Nothings använder fonden från vad den här gubben kallar ”riktig emo” – Sunny Day Real Estate och Texas Is The Reason, inte My Chemical Romance eller Fall Out Boy.

Release: 1/4
Bästa låt: "Psychic Trauma"
Bolag: Carpass Records

Den nya skivan Here And Nowhere Else hade jag inte lyssnat sönder som sextonåring. Den hade hamnat i samma medelmåttighetsfack som någon skiva med The Promise Ring. Men idag, sjutton år efter att jag för första gången hörde Handsome så gillar jag det. Jag hör inget nytt. Jag golvas inte. Jag lusläser inte texthäftet. Men jag uppskattar gärningen och längtar till jag får säga till någon spoling att ”Visst är Cloud Nothings bra. Men lyssna hellre på Only If You Call Me Jonathan. Dom gjorde samma grej redan -98”.

Betyg 1997: 5/10

Betyg 2014: 7/10