För ganska precis ett år sedan bekantade jag mig med punkbandet The Coathangers. De var support under …And You Will Know Us by the Trail of Deads Europaturné och bandets första spelning utanför USA var på Umeå Open av alla ställen. Jag blev frälst. Nu är de ute med en ny platta och tjejerna visar att man kan blanda 60-talets surfrock med 80-talets USA-punk.
The Coathangers, som först var en kvartett, har nu blivit en trio bestående av Meredith Franco, Julia Kugel, och Stephanie Luke. Tre tjejer som skulle kunna vara barnbarn till bandmedlemmarna i Beach Boys och Dead Kennedys. De spelar en nästan perfekt blandning av amerikansk surfrock á la The Ziggens, blandat med den tuffare och skramligare sidan av brittpunken.
Den nya skivan Suck My Shirt fortsätter med temat att ingen medlem är bunden till något instrument. Precis som förut, och som när jag såg dem live, byter de instrument och ledsång på låtarna. En enkel detalj, men i The Coathangers fall extremt viktig. Denna lilla grej är en av de stora anledningarna till varför bandet sticker ut ur massan. Den finstämmiga sången från Julia under vissa låtar byts exempelvis ut mot Stephanies halvrossliga röst under andra.
Release: 18/3
Bolag: Suicide Squeeze Records
Bästa Låt: "Springfield Cannonball"
Jag kan inte annat än beundra The Coathangers. Här har vi ett band som vågar vara egna samtidigt som de funkar i massan. Den nya skivan kommer gå hem hos allt från punkare med nyfärgad tuppkam till vanliga radiolyssnare som enbart slagit på radion i brist på annat. Vissa låtar känns som en punkversion av ett sånghäfte från 60-talet, de är väldigt catchy.
Plattan öppnar med låtarna “Follow Me” och “Shut Up” som visar prov på den sköna surfrock som finns på skivan. Sedan blir det betydligt punkigare i “Springfield Cannonball” som får mig snabbt att tänka på “My Baby Got Run Over By A Steamroller” av The Adicts. Och så här fortsätter plattan, fram och tillbaka mellan surfvågor och simpla punkriff. Lite som om Juliette Lewis skulle göra en Beach Boys-coverskiva.
Självklart finns det brister. Musiken är väldigt simpel och består ofta av enkla treackords-riff. Ljudinspelningen är inte heller på topp och när Candice Jones slutade i bandet tappade de synth-delen, vilket känns oerhört tråkigt. Det kunde ha byggt upp skivan till en fullpottare. Men i jämförelse med många andra treackords-band och punkrockband sticker The Coathangers ut. Man får verkligen en känsla att de gör något helt eget och som håller. Visa mig det band som låter som the Coathangers, jag tvivlar på att du klarar det.
8/10
