Avatarium (Studion)
Här är ett band som jag inte har velat förhandslyssna så mycket på. Jag vill bilda mig en uppfattning utifrån hur de låter live istället. Scenen i Studion är mörklagd och utan vidare presentation drar bandet igång och börjar slamra med sin blytunga basboogifierade rock.
Sångerskan Jennie-Ann går fram till mikrofonen med en akustisk gitarr och publiken börjar jubla. Hon är klädd i svart klänning och har ett ljus riktat mot sig. Det är något vackert och effektfullt med att se hennes långa blonda hår lysa upp i mörkret på scenen. Hon ser mäktig ut och ler mot publiken. Jag hinner fundera över hur den där gitarren ska kunna höras, men det är förstås inget problem.
Den inledande ”Moonhorse” är uppdelad i olika etapper, där långsamma och nedstämda riff och synth dammas av med en passion och tyngd som hade gjort Toni Iommi avundsjuk. Sedan tas tempot ner och Jennie-Ann börjar kompa sig själv och sjunga finstämt tills låten övergår i det där inledande riffet, fast då utan sång. Jag förstår att det är en snygg kontrast att använda sig av ibland, men konceptet fortsätter även i andra låtar och det låter mest stelt att göra en sådan här uppdelning. Dessutom är ljudet så maximalt uppskruvat att synthen slår över helt ibland och försvinner. Som jag nämnde om ett tidigare band i samma lokal så upplever jag återigen problemet att basen och trummorna ligger något för högt och nu gör det ont i öronen.
Jag är inte fullt övertygad om Avatariums storhet, men det är många andra som både sjunger med i texterna och headbangar som om det inte fanns någon morgondag.
Mörbultad (Freja)
Metalfestivalens sista band ut är hardcorebandet Mörbultad från Helsingborg. Bandet, som spelar på festivalens minsta scen, har tyvärr även festivalens minsta publik. Det har i början knappt tio personer i publiken men detta är något Mörbultad skiter i. De kickar igång spelningen som ett pumphagelskott mot bröstet. Jag tänker: “Detta är vad den här festivalen har saknat”. Killarna ger ALLT. De krossar all konkurrens. Inget snack om saken.
Sångaren Nicklas Malmquist flyger runt på den lilla scenen som i all hets blir allt för liten för honom. Han hoppar fram till det lilla avskärmningsstaketet där publikens enda rad står. Han lyckas landa med knät rakt i nacken hos en av pressfotograferna som står på knä framför scenen. Nicklas klättrar vidare och fotografens pressack slits av från halsen då Nicklas tar stöd mot honom för att sedan greppa tag i bakhuvudet på killen som står bredvid mig. Han kör in sin panna i killens dito, håller kvar en stund samtidigt som han skriker så hårt att halsvenen ser ut att spricka. Den lilla gruppen av åskådare har blivit några fler vid det här laget och bandet försöker sig på lite skämt mellan låtarna.
Explosiviteten hos bandet håller hela spelningen och likså den skämtsamma tonen. Sångaren varvar mellan att hänga skrikandes över publiken som står längst fram och diggar till att dansa en sorts jazzig dans synkat med de snabba och hårda trumslagen. Låtarna “Elegi” och “Iakttagelser från underjorden” lyckas få publiken att skrika med i allsång.
Dock känns det lite pinsamt att det inte kommer mer än ett fåtal personer och ser bandet som levererar så galet bra. Men att döma av bandets utstrålning så verkar de i alla fall ha väldigt roligt. Efter sista låten kräver publiken mer men bandet svarar “vi har spelat båda våra EP:s, vi har inga fler låtar”. Mörbultad är ett perfekt avslut på denna festival!
