Marschtakt och fulla pirater på House of Metal

Andra dagen av House of Metal lockar en helt annan sorts publik än dagen innan då Hatebreed och Napalm Death var de band som drog mest folk. Istället för den lite mer hardcoreorienterade publiken med rakade skallar, buskiga skägg och tighta jeans är det nu militärbyxor, svarta luvtröjor och folk med kraftig norrländsk dialekt som dominerar. Det krävs inget geni för att förstå att det bland annat är Raubtier som står på menyn.

Raubtier (Idun)

Publiken står packad som sardiner framför Idunscenen i väntan på det norrländska industri-metalbandet Raubtier. Det märks att folk från alla hörn och kanter har kommit för att se dem och man trängs för att kunna komma ner till ståsektionen. Jag lyckas knuffa mig in till en plats framför scenen innan de stänger av trapporna och hänvisar folk till sittplatserna. I marschtakt skiker publiken: “Raubtier, Raubtier, Raubtier”.

Lokalen fylls av jubel när sen trion tar plats på scenen som delas med luftvärnsvapen och pansarmissiler. Raubtiers musik är precis som man tänker att den ska vara. Riktigt hård och takterna passar perfekt för en marsch i ett tredje världskrig. Sångaren Hulkoff bär såklart en M-90-jacka från försvarsmakten. Han passar även på att meddela att deras senaste skiva gick ut på att göra så hård musik som bara möjligt. Tydligen har en recension av skivan beskrivit den som alldeles för hård och han fortsätter med “Jaha? Tack sa jag. Stick nu hem och lyssna på din jävla Håkan Hällström”.

Testosteronet fylls i rummet och marschtakten fortsätter med låtarna ”Dieselrök” och ”Panzarmarsch”. Det blir kanske lite enformigt i längden då varje låt låter som den är baserad på ett ljudklipp från finska vinterkriget. Men Raubtier går hur som helst hem hos Umeåpubliken. Om det beror på en norrländsk lokalpatriotism eller inte kan jag inte svara säkert på, men min gissning är att så är fallet. Raubtier slår i alla fall publikrekord under festivalen.

F.K.Ü (Studion)

Några minuter för sent beger jag mig in i Studion för att se bandet F.K.Ü från Uppsala. Spelningen är i full gång och Studion har redan hunnit bli så gott som fullsatt. Jag får verkligen tränga mig förbi folk för att få en skymt av vad som händer på scenen, och om jag var lite skeptisk inför att se Freddy Krueger’s Ünderwear så är allt tvivel som bortblåst nu. Det är nämligen totalt ös och helfestlig stämning på scenen!

Bandet spelar stenhård trash-metal med fullt blås och tar igen andan lite i mellanpartier som låter tidiga Metallica och Slayer. Publiken är peppad och hoppar framme vid scenen och efter bara några låtar så utbryter förstås en mosh pit. Något annat vore ju konstigt då bandet har låtar som ”The Pit and the Poser”, och senaste albumet heter Rise of the Mosh Mongers. Bandet är svartfläckiga och blodiga i ansiktet och sångaren och frontmannen Larry Lethal gör allt för att få igång publiken. Han viftar med en piratflagga med bandets blodstänkta logo, går upp i plötsliga falsetter och poserar likt en Rob Halford i sina glansdagar.

Det här ett band med ett enormt underhållningsvärde! I mellansnacket pratar frontmannen engelska som en full pirat och svamlar om att plocka upp sitt nothäfte som egentligen inte finns. Han frågar även publiken om någon är ute efter att köpa hus. “I’m not selling, but if you are buying a house there is one street I know you should look out for”. Publiken fattar galoppen och skriker i kör ”112 Oceans Avenue”. Det är så löjligt kul att jag blir tårögd av skratt. Det enda som är mindre kul är att trummorna och basen ligger så högt att de hamrar rätt igenom mina öronproppar.

Hypocrisy (Idun)

Hypocrisy (bilden) som jag hade uppfattat som kvällens stora huvudakt drar knappt en tredjedel av Raubtiers publikmängd. Det är i stort sett tomt på större delen av golvet två minuter innan bandet tar plats. Spelningen börjar med ett ljudklipp som låter som en blandning av ett ödelandskap och en dödsmässa. Ridån går upp och bakrunden är täckt av en bild på någon sorts demongeneral från underjorden som även avbildas på End of Disclosure-plattan och på var sida om trumsetet ackompanjeras generalen av två demonlöjtnanter i en attackerande pose mot publiken.

Redan under första låten märker jag att ljussättningen känns fel. Hela rummet lyser upp i ett bländande vitt ljus och det känns i några sekunder som om fokus hamnar på den lilla skara publik som står och tittar förvirrat på varandra. Sen börjar skiftningen av totalsvart mörker och strålkastare som skjuts rakt in i ögonen. Desto snabbare musiken spelas desto snabbare blinkar lamporna i ett stroboskopliknande ljus som nästan framkallar epilepsianfall. Jag märker att folk börjar försvinna efter de tre första låtarna. Efter det första mellansnacket verkar teknikerna dock få ordning på ljuset. Men då är det svårt att verkligen komma i stämning eftersom publiken är så pass gles.

Att se Hypocrisy som festivalens sista huvudakt ge allt inför en handfull skara människor känns lite paradoxalt. Det är inte förrän under låten ”The Eye” som publiken börjar rulla in och golvet fylls sakta men säkert på.

Jag kollar på klockan och upptäcker att bandet Mörbultad precis ska börja och springer under vad jag tror är låten ”Soldier of Fortune” mot Frejascenen där Mörbultad snart ska spela. Efter att Mörbultad har spelat klart går jag förbi Idun igen och märker att Hypocrisy fortfarande spelar. Klockan är nu kvart över ett och det slutar med att bandet spelat i över en och en halv timme. Starkt gjort av bandet kan jag tycka då publiken, som förvisso ger allt för att supporta bandet, inte ens fyller halva golvet.