House of Metal lockar den inre dödsaren ur vanliga Svenssons

House of Metal, den årliga hyllningen till metalgenren i form av en tvådagarsfestival uppe i kalla Umeå. En helg som som varje år lockar ut den inre dödsaren ur vanliga Svenssons. 2014 års festival bjöd på allt från punk till grindcore. På scen stod band som Mörbultad, Besserbitch, Raubtier, Bombus, Civil War, Enforcer, Avatarium, Belphegor F.K.Ü. och så klart de tre stora: Hypocrisy, Napalm Death och Hatebreed.

DAG 1

Bombus (Idun)

Det är nedsläckt och röken ligger som en dimma över festivalens största scen, Idun. Klockan är bara 20.00 än så länge och det är en förhållandevis liten, men peppad publik som är här för att se Bombus. Ett mystiskt intro med blås och valthorn gör något med publiken för folk börjar vråla entusiastiskt och skandera framför scenen. Plötsligt tänds scenen och bandet börjar spela sin raka och skitiga hybrid av rock, punk och metal. Bombus har helt klart influenser av Motörhead, men bandet har också lyssnat på dödsmetall och väver in demoniska harmonier i de tunga riffen. Det känns som att vara på en svart mässa, snarare än en rökig källare i New York.

Trummisen slår skiten ur trummorna och lägger snygga fills mellan låtarnas tempoväxlingar. Det enda jag uppfattar som problematiskt är ljudet, för sången drunknar stundvis i de övriga instrumenten. Det är nästan synd att se ett så här bra och intensivt band på en så stor scen, för även om publiken vevar med nävarna i skyn, så är kvällens ungdom och avståndet till scenen för stort för att det ska bli en riktigt svettig och gemytlig spelning att lägga på minnet.

Napalm Death (Idun)

Aldrig har jag sett en människa så inne i sin egen musik som Mike “Barney” Greenway, sångaren i Napalm Death (bilden). Hans rörelser kan bäst beskrivas som spasmer när han rycker sig fram på scenen medan publiken tar emot manglande grindcore marinerad av snart 30 års erfarenhet. Erfarenheten märks tydligt av under uppträdandet. Allt sitter perfekt. Även om låtarna är framkallar känslan av totalt kaos så kan vem som helst höra att det är synkat på millisekunden. Och när vi pratar om millisekunder så bjöds publiken självklart på låten “Your Suffer” från bandets första skiva “Scum”. En låt på precis 1.316 sekunder och som tog bandet in i Guinnes Världsrekordbok för kortaste låt någonsin inspelad.

Något som gör Napalm Deaths spelning väldigt underhållande är kontrasten mellan låtarna och mellansnacket. Tänk dig att du går från känslan att du är på välkomstmässa i helvetet till ett afternoon tea i Buckingham Palace. Låtarna är en brutal kraft som toppas av det råaste skriken du kan tänka dig och som sedan byts ut mot “Cheers mates! We’re so happy right now” på ett väldigt hövligt brittiskt sätt.

Mellansacket är oerhört politiskt inriktat och även väldigt religionskritiskt. Publiken jublar med när Barney säger att det är musiken som knyter ihop alla där inne. Det spelar ingen roll vem man är, hur man ser ut eller vilken sexuell läggning man har (speciellt att ens sexuella läggning är ens egen ensak). Inte statens, inte kyrkans utan ens egen. Publiken skriker “Fuck Yeah!” och det blir en varm känsla i rummet, nästan lite mysfaktor och sedan tillägger han “this song is called Suffer The Children” och publiken möts igen av brutaliteten.

Senare på kvällen har Napalm Death även ett meet and greet där de verkligen visar vilka ödmjuka grabbar de är. Självklart passar vi på att få ex av deras skivor signerade och en bild tillsammans med bandet.