Page: Babel, Malmö 1/3


”Den här låten tyckte Christer Björkman var skitdålig”. Med de orden presenterar Eddie Bengtsson ”Motorcykel-Sussi”. Därmed avslöjar Page-sångaren inte bara att han har skickat in ett bidrag till Melodifestivalen – utan även att han är lite bitter över inte att ha fått ett större genomslag efter 34 år av trallvänlig synthpop.

Bandkollegan Marina Schiptjenko nådde en bredare publik i de mer reklamradioanpassade Alexander Bard-projekten Vacuum och BWO – men Pages musikaliske motor Eddie har förblivit imponerande konsekvent och trogen duons ursprungsformel. Det handlar om väldigt catchy och lättrallad popmusik. Likväl känns det inte så förvånande att det stora mainstreamgenombrottet uteblivit, när man idag ser Page live. Det är liksom lite för eget, skruvat, opolerat – och även lite för smart – för att gå hem bland folkparker och fredagsmysare.

Page var en väldigt udda fågel när de dök upp. Som ett av landets första synthband gjorde de totalt opolitisk pop – trots att proggeran ännu knappt var över – med mycket humor och förebilder som Devo och Silicon Teens. De var före sin tid – men passade inte heller riktigt in när tiden väl hade hunnit ikapp dem. Page förblev ett glatt, snällt, pastellfärgat alternativ till dystopier och svart läder. ”Vi förstod aldrig varför synthen måste vara svart. Vi ville redan från början att den skulle vara rosa och gul” säger Marina Schiptjenko i en intervju i Bengt Rahms bok ”Den Svenska Synthen”.

Under deras Babelspelning, som är en del av skånska synthklubben Neostalgias 14-årsjubileum, ligger tyngdpunkten på fjolårets ”Hemma” – andra skivan sedan Eddie och Marinas återförening 2010. Precis som tidigare handlar det om refrängstark, analog synthpop. Inte särskilt mycket vittnar om att tiden faktiskt har rört sig sedan Depeche Mode spelade in videon till ”Just Can’t Get Enough”. Men det handlar om konsekvens snarare än nostalgi.

Det är även slående hur väl flera av de nya låtarna står sig jämte gamla klassiker som ”Förlåt” och ”Står I Din Väg”. ”Inget Mer Att Se” och ”Som Ett Skal” är båda totalt oemotståndliga popdängor med refränger som Vince Clarke hade varit stolt över. ”Ett S.O.S.” (från förra skivan Nu) framstår allt mer som en av deras allra starkaste singlar med sin Page-typiska och opretentiösa text om att känna sig vilse i tillvaron.

Den snälla framtoningen till trots så är ”punkigheten” en väsentlig del av konceptet. Det får inte bli ”för perfekt” när Page spelar. Skavankerna är en del av charmen. Enda undantaget från den regeln är när ”Tarzan Och Jane” sjabblas bort då Eddie glömmer bort texten. Just då önskar man att de hade repat lite mer. I övrigt är trasslande kablar och missade toner bara detaljer som ger dem precis de vassa kanter och den själfullhet som saknas i ett evenemang som Melodifestivalen. Under hiten ”Dansande Man” stormas scenen av en överförfriskad, rundlagd man som får stå kvar och göra sina aerobicsövningar även under två efterföljande låtar, utan att några säkerhetsvakter rycker in och stör. Något liknande hade aldrig kunnat hända på en konsert med BWO (och definitivt inte under Melodifestivalen). På något sätt summerar den händelsen även mina känslor efter konserten. För det var längesen jag gick ifrån en spelning och kände en så totalt oförställd glädje.

Bild från arkivet (Nalen, Stockholm Dec-13)