Weeping Willows – The Time Has Come

”It’s so easy to laugh/It’s so easy to hate/It takes guts to be gentle and kind”. Så sjöng en gång Morrissey, Magnus Carlsons idol och husgud sedan tonåren. Just de raderna, hämtade ur The Smiths ”I Know It’s Over”, verkar ha lämnat ett stort intryck på Weeping Willows-sångaren. Idén om att göra revolt med snällhet och mjuka värderingar är en fundamental del av konceptet Weeping Willows. När de dök upp i mitten av 90-talet bar de prydliga mörka kostymer för att distansera sig från det rådande grungemodet. Under 90-talet – årtiondet då ironin härskade – ägnade sig Weeping Willows åt det allra oheligaste. De sjöng storslagna, smäktande kärlekssånger med stor inlevelse. Och menade varje ord!

Med det orkestralt sentimentala soundet på första skivan Broken Promise Land (1997) skapade de en egen genre som de bemästrade även på uppföljaren Endless Night (1999). Sedan började de söka nya intryck – men Roy Orbinson, Echo & the Bunnymens 80-tals-epos Ocean Rain och (den, av Morrissey, lika hyllade) rockabillyestetiken har förblivit de starkaste referenserna.

The Time Has Come är Weeping Willows första nya skiva på sju år och de är nu tillbaka i ”sin egen genre”. Cirkeln är sluten och de låter återigen som de gjorde på Broken Promise Land. Och – på samma sätt som den skivan var en udda fågel 1997 – finns det inte heller särskilt mycket som vittnar om att The Time Has Come faktiskt är en produkt av 2010-talet. Den storslagna öppningen ”The World Is Far Away” slår an tonen direkt och placerar lyssnaren mitt i slutscenen av ”Casablanca”. Redan i andra låten ”Ghost Of Love” dyker de välbekanta surfgitarrerna och 60-talsorglarna upp. Och i refrängen till ”Too Late For Us” påminns vi ännu en gång om att Magnus Carlson har en av landets bästa och säkraste popröster.

Release: 26/2
Bolag: Razzia
Bästa låt: "It Takes A Strong Heart To Love"

17 år har gått sedan nämnda Broken Promise Land, den mest uppenbara referenspunkten för nya skivan. Weeping Willows har utvecklats en hel del som musiker sedan dess. The Time Has Come låter lite mer vuxen, polerad – och en aning mer återhållen. Så hämningslöst svulstiga som i ”Blue And Alone” (låten som för övrigt är enda anledningen till att vi fortfarande kommer ihåg den trötta SVT-underhållningen ”Pistvakt”) blir inte Weeping Willows idag – vilket är på gott och ont. För även om The Time Has Come knappast lär göra några gamla fans besvikna, så får den nog inte heller några rockkritiker att fälla tårar i ölen.

7/10