Eagulls – Eagulls

Leedsbandet Eagulls släpper efter en kassett, fyra 7:or och en 12:a ett efterlängtat debutalbum. Eagulls självbetitlade album har i själva verket något för alla som gillar brittisk rock. Vare sig du gillar punk, postrock, new wave eller något annat finner du det. Det är ett album som kunde ha varit en bortglömd relik från 80-talet, men när man verkligen lyssnar hör man ändå att det ändå är något nytt och fräscht.

Skivan börjar starkt med låtarna ”Nerve Endings” och ”Hollow Visions” som sätter en rockigare agenda som sedan finns kvar hela tiden, fastän låtarna har en tendens att dra mera åt wave-hållet. Till slut hittar skivan till det mer postrockiga soundet och avslutas med den extremt deppiga men samtidigt ösiga ”Soulless Youth”.

Det går inte att lyssna på Eagulls utan att börja tänka på band som Joy Division, New Order, The Clash eller The Cure och det är som en härlig mishmash av de ovannämnda banden. The Clash’s ivriga aggressivitet, dysterheten från Joy Division och the Cures underbara känsla för melodi.

Men den känsliga frågan då. Gör Eagulls något nytt eller kopierar de bara tidigare band och blandar stilarna? Självkart gör Eagulls ingen rip-off. Bandet visar istället på ett innovativt sätt att de influeras av dessa stilar och band och skapar något nytt och eget. Det som däremot kan vara trist med skivan är att den efter ett tag blir något tröttsam, jag känner inget flyt. Den röda tråden förstörs lite av de tydliga sluten och starterna på låtarna – vilket gör att det gränsar till enformighet. Alla låtar är i princip uppbyggda med samma struktur och låter väldigt lika varandra. De är alla bra men tenderar att bli lite förutsägbara, med betoning på lite.

Albumet som helhet är däremot verkligen inte förutsägbart och de positiva sidorna väger helt klart mer än de negativa. Sammantaget är Eagulls en frisk musikfläkt och en skiva som sticker ut i massan.

8/10