Basia Bulat: Mejeriet, Lund 21/2


Multiinstrumentalisten Basia Bulat, som bemästrar instrument som gitarr, piano, ukulele, autoharpa och charango och framför allt – mästerlig sång, besöker Lund och Mejeriet denna fredagskväll och redan på vägen dit är jag eld och lågor. Det känns nämligen som om jag väntat en evighet på att få se henne live. För trots att jag föll för den kanadensiska singer-songwritern redan i samband med hennes debutskiva 2007 och att hon besökt Skandinavien ett par gånger sedan dess, så har jag lyckats missa hennes spelningar varje gång. Min intresse för Basias musik har dessutom väckts till liv efter hennes tredje och alldeles strålande album Tall Tall Shadow som kom i fjol. En skiva som hamnade högt på min personliga årsbästalista. Infrias då mina förväntningar? Mer än väl skulle jag vilja påstå.

Basia turnerar ensam och gör därmed mer avskalade versioner av låtarna än på skivorna, även om hon stundtals leker med loopar och förinspelade körer. Hon växlar instrument i ungefär var tredje låt och visar upp otrolig musikalisk skicklighet varje gång. Det är dock autoharpan som verkar vara Basias ögonsten. Hon kramar om instrumentet, sluter ögonen och ler. Trots detta är det Basias sång som fängslar allra mest och som hela tiden står i centrum. En röst som passar enormt bra för folkgenren och som påminner mig om storheter som Joni Mitchell och Carole King. Även om Basia vid några tillfällen verkar uppenbart nervös så brister den aldrig. Enormt vackert.

Kvällen bjuder på låtar från alla Basias tre album och jag får höra de flesta av mina favoriter. ”Snakes and Ladders”, ”Gold Rush”, ”Before I Knew” och en avskalad pianoversion av ”Tall Tall Shadow” hör till kvällens höjdpunkter. Värd att nämnas är också enormt vackra, men sorgliga ”Paris or Amsterdam, som Basia tillägnar en nära vän och lägger till ”hope she hears it, wherever she is”. Kvällens överraskning är dock covern på Robyns ”Dancing On My Own” och fast att Basia deklarerar att det är första gången hon spelar den och att hon är väldigt nervös är det ett magiskt publikfrieri.

Åldersmässigt är det en väldigt blandad publik som kommit för att charmas av kanadensiskan denna fredagskväll, vilket bara är ett bevis på hur tidlös hennes musik är. Och när Basia blir inklappad för tredje gången och ser genuint överlycklig och tacksam ut, så går mitt musikälskarhjärta nästan sönder. Jag tänker att den dryga timmes fredagsmys som jag nyss upplevt är något av det finaste på mycket länge.

OBS: arkivbild