Sónar Reykjavík: lördag

Det avslutande Sónar Reykjavík-passet bjuder på finfina inhemska artister, konfetti och en stor dos isländsk naturexotism.

Ännu en dag med klarblå himmel vaggar in kyliga Reykjavík i solljus. Eftersom festivalen kommer att innehålla uteslutande inomhusaktiviter, passar undertecknad på att traska ner till Iceland Excursions kontor på Lækjartorg och hoppa på en dagstur till Grindavíks fiskehamn, geotermiska Krýsuvíks kokande lerpölar och sjön Kleifarvatn, som efter ett par jordbävningar för snart 15 år sedan nu också är hem till flertalet heta källor. (Tips: spana in icelandexcurions.is för ett brett utbud av utflykter. Vad är väl bättre än att kombinera en av världens hetaste musikscener med världens coolaste natur? Väl värt!)

Kvällen börjar än en gång med flera starka nationella artister. Low Roar, Ojba Rasta och FM Belfast är samtliga välbekanta tonsättare av gemene Reykjavík-natt. Så är även Hjaltalín och Sykur som vid samma klockslag ställer sig på Norðurljós respektive Bay View Area. Förstnämnda – hyllade, omtyckta och nominerade till flera tunga priser vid Icelandic Music Awards – lyckas inte fylla salen vid denna tidiga timme. De gör likväl lika bra ifrån sig som alltid. Sykur däremot, med karismatiska Agnes Björt Andradóttir i spetsen, lyckas bättre. Kanske är det den mindre scenen och närheten till baren som gör det, men när hitsen ”Curling” och ”Reykjavík” matas på mot slutet av spelningen känns Bay View Area nästan knökfullt av hysteriskt hoppande islänningar som vrålar med i ett av sin hemstads mest dansanta anthems.

Norðurljós blir därefter hållpunkt de närmaste timmarna. Utnämnd till den mest självlysande debuten sedan Boards of Canadas ”Music Has the Right to Children”, har James Holden sedan 2006 varit ett namn att räkna med inom IDM och techno, och det bevisar han nu än en gång. Tillsammans med en saxofonist och duktig livetrummis mässas spåren från senaste ”The Inheritors” fram. Det är ömsom ambient, ömsom nästan elakt taktfast, ständigt intressant.

Fyra personer ackompanjerar sedan Trentemøller på scen. Trots de övervägande elektroniska tongångarna påminner det här spektaklet mer om en rockshow än något annat. Så har dansken och hans följe också agerat förband till Depeche Mode. “Still On Fire” öppnar snyggt, Marie Fisker sjunger vackert och stillsamma “Miss You” är skimrande drömsk, men ibland blir det tyvärr lite för kakafoniskt. Då lockar Major Lazer (bilden) över till Silfurberg och bjuder på jamaikanska rytmer, dansyra och konfetti.

Mitt i natten hör Sónars presschef Steinþor av sig. “You can see the northern lights just outside Harpa now!”. Mycket riktigt. Det är också ett synnerligen magiskt norrsken som har äran att lägga sig över Sónar; pulserande grönt med stänk av gult, lila och rött. Nere i SonarLab Car Park krämar samtidigt inhemska DJ Margeir på som allra sista akt. Mycket mer isländskt exotiskt än så här blir det inte.