Sónar Reykjavík: fredag

Sónars isländska fredagspass bjuder på tunggung, tvärflöjter och inställda dragplåster. Linda Iliste fortsätter att dansa för Rockfotos räkning.

Det är kallt i Reykjavík, men ljuset börjar äntligen komma tillbaka efter vinterns obarmhärtiga mörker. Under dagen svämmar därför den färgglada stadskärnan över av bleka soldyrkare. Turistsäsongen är långt från sin mest intensiva sommarperiod, men det talas många språk på kaféerna längs Laugavegur. En hel del är på ön för Sónars skull.

Det märks på Harpa också. Japanska blandas med tyska blandad med holländska blandas med franska blandas med engelska talad med australiensisk och amerikansk munart. Allra mest talas det förstås isländska. Och få är lika uppklädda som islänningarna. Undertecknad höjer ögonbrynen åt de välsvarvade skäggen, coola hängslena, glittrande fodralen och skyhöga klackarna med öppna tår. Hur överlever en minusgrader, isvindar och en hel natts dansande i sådana skodon? Därom tvistar de lärde.

En annan är glad för sina lite töniga, platta pjucks som tillåter dans redan klockan nio. Då tar nämligen Kiasmos (bilden) över Norðurljós. Projektet, bakom vilket maestro Ólafur Arnalds och Bloodgroups mastermind Janus Rasmussen döljer sig, blandar electronica och minimal techno i taktfast skönhet. Än är det lite glest i publiken men det skuttas flitigt, inte minst när duon på scen gör detsamma. Avslutande spårets hårda acidslingor blandade med Arnalds karakteristiskt bräckliga pianoslingor är nästan euforiskt.

Dessförinnan har det varit ungefär lika glest till Starwalkers toner. Airs Jean-Benoit Dunckel och Gang Bangs Bardi Johanssons grupp är så färsk på musikmarknaden att den enda egentliga informationen om dem är att en EP är på gång. Ska man lita på intrycket de ger live doftar det Air ganska lång väg. Luftigt och poppigt.

Kvällen tätnar dock desto senare det blir. Med femte albumet ”The North Borders” tryggt på plats, fyller Bonobo Silfurberg. Det är elektroniskt, men också livetrummor, saxofon, tvärflöjt och sångerskan Szjerdene. Som ett välljudande musikaliskt potpurri. Efteråt kliver en av Islands mest egensinniga akter på, åtminstone rent visuellt. President Bongo (GusGus) och DJ Margeir (med äran att avsluta Sónars lördagnatt), utgör tillsammans Gluteus Maximus. Deras tunggung, som illustreras av bokstavligt tyngdlyftande, är hypnotiskt bra.

En annan klart lysande isländsk stjärna som inte är lika omskriven tar samtidigt över Car Park. DJ Exos spelar framför allt techno á 1990-tal för en hoppande publik som till stor del utgörs av flickor och pojkar knappt ser ut att ha varit födda när till exempel Jeff Mills-spåren som pumpar, gavs ut. En våning upp färdas vi sedan ännu lite längre tillbaka i tiden tillsammans med Berndsen på Bay View Area med sin 80-talsdoftande synthpop, övervägande hämtad från albumet “Planet Earth” som kom ut förra året.

När dragplåstret Paul Kalbrenner ställer in sitt nattliga framträdande på Harpas Silfurberg (liksom på Sónar Stockholm dagen efter) till följd av en illasinnad ögoninfektion, får Jon Hopkins fylla tyskens skor. För bara tre månader sedan gjorde Hopkins succé på samma scen under Iceland Airwaves. Det gör han än en gång. Det glittrar, spritter och sprakar om hans sammanhållna set som får oss att dansa från första beat till sista. Lycka!