Throwdown – Intolerance

Throwdown har inte haft det lätt när det kommer till bandmedlemmar. Med nio stycken exmedlemmar bakom sig och nu endast två kvar släpper bandet efter fem långa år en rå och kraftfull skiva och går därmed tillbaka till sina mosh pit-rötter.

Throwdown har genom åren successivt ändrat musikstil från ett mer hardcore-liknande sound till en slags numetal-version av Pantera (som nästan låter som Godsmack om ni minns dem). Men med Intolerance gör Throwdown en liten u-sväng tillbaka mot hardcoresoundet. Pantera-känslan finns fortfarande kvar, men vi slipper den krystade sången – vilket jag känner en stor lättnad över. Dave Peters, som först började som gitarrist och som nu också sjunger, och Mark Mitchell (bas) är de enda medlemmarna kvar i bandet. Kanske var det detta som bandet behövde? Det är inte längre lika många viljor som drar åt olika genrer.

Intolerance är en betydligt mer kraftfull skiva än de tidigare och kan jämföras med Sverigeaktuella Hatebreed eller Lamb of God. Riffen är snabba och kompas av tunga trumkomp och snabba dubbelpedaler. Skivan är extremt macho, vilket känns som en lite uttjatad gimmick. Omslaget består av två tatuerade nävar som är knutna runt gallret på en fängelsecell och albumet innehåller titlar som: “Fight or Die”, “Without Weakness” och “Defend With Violence”. Hade det varit något annat band hade det mest känts töntigt, men av någon anledning klarar Throwdown att bära upp sådana låtar trots att det känns gammalt. Däremot tycker jag att det skulle behövas något mer än bara total ilska och snabba riff. Det blir lätt enformigt, vilket är albumets nackdel. Jag lessnar lite efter nio spår och då är det två liknande låtar kvar. Och ändå är skivan endast 28 minuter lång. Det hade varit skönt med ett kort intermission-spår som bryter av det ständiga manglet.

Intolerance är inte banbrytande och de kommer inte med något nytt rent musikmässigt men Throwdown har lyckats att göra en ren och skär “mosh pit”-skiva. Det är roligt att de är tillbaka där!

7/10