Lördagen på Sónar Stockholm inleddes med beskedet att ett av de stora namnen, Paul Kalkbrenner, ställt in p.g.a. hälsoskäl. Men det fanns fortfarande mycket att se fram emot, och för egen del var jag speciellt peppad på att se Jon Hopkins och Bonobo, dels för att jag hört mycket gott om deras liveframträdanden men också för att båda släppte briljanta album under 2013. Båda två levererade också, med råge, och därför kommer jag tillägna resten av denna text dessa båda genier och deras framföranden på Sónar.
I livesättning har de båda vissa saker gemensamt, till exempel att de har en något större publikkontakt än många andra som sysslar med elektronisk musik. De noterar att de faktiskt har en publik, ser ut att ha roligt och även om Hopkins är ensam på scenen och spenderar hela spelningen bakom ett bord med elektroniska maskiner så är det aldrig någon tvekan om att detta är live.
Det som skiljer dem åt är hur de valt att presentera sitt material. Jon Hopkins vet att han spelar elektronisk musik för människor som gillar att dansa. Därför spelar han inte sitt material i traditionell låtform utan hela spelningen framförs som ett enda väl genomtänkt, timmeslångt stycke. Första tonen hör ihop med den sista och allt däremellan. Första halvan av spelningen är egentligen ett enda långt crescendo fram till ett klimax som sedan består.
Men vägen är aldrig spikrak, det händer ofantligt mycket längs den. Långa välljudande passager bryts av vackra gnissel och små tryck på bromsen, allting bryter samman för att sedan sätta fart åt ett annat håll. Det blir mörkare och mer aggressivt, ljudlagren blir fler, basen tyngre men samtidigt blir det också mer och mer dansant. Det hela är oerhört avancerat och Jon Hopkins lyckas verkligen att kombinera artistisk och konstnärlig skönhet med att flirta med dansgolvet på samma gång. Spelningen slutar med publikens händer nästan unisont i luften och den elektriska stämningen som byggts upp under en fantastisk timme går nästan att ta på. Extra plus för otroligt snygga och effektfulla visuals.
