Moonface: Scandic Grand Central, Stockholm 15/2


Jag älskar Spencer Krug. Så där, nu var det sagt. Han är i mina ögon och öron ett livs levande geni med en osviklig känsla för gripande melodier och imponerande kompositioner. Både i Wolf Parade och i Sunset Rubdown har han briljerat, men det är nu, som soloartist under namnet Moonface, som han verkligen kommer till sin rätt. Scandic Grand Central i lördags var sista stoppet på Europaturnén och det var länge sedan jag var så förväntansfull inför en spelning. Flera av mina vänner hade sett honom i Köpenhamn några dagar tidigare och de var helt lyriska. Det framträdandet ägde rum i en kyrka och var tydligen alldeles gudomligt, vilket förmodligen förstärktes av att låtarna på den senaste skivan, Julia With Blue Jeans On, är full av bibliska allusioner och existentiella grubblerier.

I jämförelse med Krugs tidigare projekt är denna skiva betydligt mer avskalad då den endast består av hans kraftfulla röst och ett lika kraftfullt piano. Jag kan tänka mig att detta upplägg gör sig bra i en kyrka. Bistron på Scandic Grand Central är dock ganska långt från Guds hus, även om det är en väldigt mysig lokal med bekväma soffor, varm färgsättning och vackra arkitektoniska detaljer. Den sittande och andaktsfullt lyssnande publiken får höra samtliga spår från skivan samt en ny låt som inofficiellt fått namnet ”City Wrecker”, som handlar om hans smärtsamma uppbrott från/återkomst till hemstaden Montreal. Men det är svårt att peka ut någon särskild höjdpunkt under spelningen, varje låt är ett litet konstverk i sig. Jag slås än en gång av vilken skicklig sångare och musiker Krug är. Varje ton liksom borrar sig in och stannar kvar och det är svårt att slita blicken från hans förvridna ansikte, slutna ögon och fingrarna som obevekligt hamrar på tangenterna.

Det är upplagt för en magisk afton. Ändå vill inte den rätta känslan infinna sig. Det är inte Krugs fel, utan snarare förutsättningarna som dessvärre inte är optimala för den här typen av sakrala upplevelser. Pianot är något ostämt och Krug beklagar sig flera gånger över detta. Mer störande är dock oljudet som kommer från den angränsade baren och deras matgäster och dunkadunkamusik. Dessutom springer serveringspersonal omkring mellan borden, plockar glas och tar upp beställningar. Att scenen är dåligt upplyst samtidigt som resten av lokalen badar i ljus är också mycket märkligt. Krug själv säger skämtsamt att han känner sig som ”the entertainer at a wedding reception” och det märks att situationen gör honom obekväm. Han avslutar spelningen i förtid och lämnar scenen utan att komma tillbaka för extranummer. Jag går tillbaka till min svit, inte direkt besviken, men med förväntningar som inte till fullo infriats. Å andra sidan, vilken hotellbar kan mäta sig med en kyrka? Och jag föredrar ändå en Dry Martini framför nattvardsvin.

Bild från arkivet!