När Ron Popes supportakt Wakey!Wakey! går upp på scen, sätter sig Michael Grubbs – som han egentligen heter – framför en keyboard och avslöjar för publiken att han är fullproppad med droger. Man undrar så klart hur detta kommer att påverka framförandet, men han vidareutvecklar efter första låten och förklarar att han blivit kraftigt febrig under dagen, och att drogerna han nämnde i själva verket bara är febernedsättande och annan laglig medicin från apoteket runt hörnet. Detta lockar fram hjärtliga skratt hos publiken och på den vägen fortsätter det. Tyvärr är det just mellansnacket som är framträdandets höjdpunkt. Musiken i sig är behaglig och lättlyssnad, men känns också anonym och lättglömd. Tråkigt då artisten själv har stor underhållningspotential.
Tyvärr visar det sig att Wakey!Wakey! – trots mina reservationer – är kvällens överlägsna höjdpunkt. Vad gäller huvudakten kan vi föreställa oss att vi står i köket med en matberedare. I denna slänger vi ner lite blandad nordamerikansk rockondska; sångaren i Nickelback; alla som försöker låta eller se ut som sångaren i Nickelback; kristna rockband av typen Creed; samtliga skivor Live hävde ur sig efter Throwing Copper; ”Born In The USA” av Bruce Springsteen (en skamfläck till låt av en annars lysande artist); Eddie Vedders frisyr anno -94. Lägg till lite outhärdligt ”COME ON EVERYBODY YOU ALL KNOW THE WORDS” – et voilá! Sörjan vi skapat är Ron Pope.
Om någon vill kalla mig elak, så kan jag försvara mig med att jag aldrig ens fick chansen att vara snäll. Så fort Ron Pope med band kommer ut på scen börjas det. Första låten består av mer än hälften fotbollskör och de läten som hör till. Det är whoa-whoa för hela slanten och en sångare som bredbent börjar klappa med händerna över huvudet för att få publiken att göra detsamma. De som står längst framme vid scenen lyder, medan de som står längre bak verkar långt mer skeptiska. Pope blev för några år sedan känd på Youtube som känslosam singer-songwriter och då och då saktar bandet ner tempot lite för att låta Pope ställa av sig gitarren och sätta sig vid pianot. De inslagen är bättre, om än långt ifrån bra. Fansen framme vid scenen verkar dock vara av motsatt uppfattning och visar sin entusiasm genom att dra upp Zippotändare och vagga fram och tillbaka med uppsträckta armar, som träd i stormen.
Det känns som en evighet och en dag innan Pope kliver av scen och sedan återvänder för att framföra ”A Drop In The Ocean”, Youtube-hiten som gjorde honom känd. Det är faktiskt inte dåligt, särskilt inte i jämförelse med allt annat han rapat ur sig under kvällen. När allsången sätter igång (YOU ALL KNOW THE WORDS) så känner jag mig nästan lite förlåtande då jag inser att väldigt många i publiken berörs av ögonblicket. Men sedan, när konserten väl är slut, kommer ursinnet tillbaka. Jag inser nämligen att jag kommer att få tillbringa natten med att försöka gräva ut mina öronproppar, som jag tryckt in så hårt att de förmodligen möts precis bakom näsroten.
Bild från spelningen i Göteborg 13/2.
