Rockfotos skribent Daniel Andersson skickade några mailfrågor till albumaktuella Eric Berglund aka CEO. Hans nya album Wonderland är ett spännande äventyr, en skiva med många bottnar. Precis som Erics svar.
Nytt album, nya förutsättningar. Är det uteslutande en positiv känsla att inleda arbetet med en ny skiva, eller finns det även negativa tankar inblandade. Hantering av press, att infria förväntningar osv. Är du rädd för att misslyckas?
– Det är klart sådana impulser alltid finns så länge man inte vaknat upp helt. Men den här gången har jag varit så extremt medveten om dem, för att jag är så mycket mer medveten om vad som händer i mig. Jag bestämde mig tidigt för att inte arbeta när jag kände rädsla och osäkerhet, angående min identitet eller försörjning eller vad mitt huvud nu kunde hitta på. Och inte heller när jag bara kände mig otålig och ville ha ut något av framtiden, bekräftelse eller skoj eller vad det kan vara som lockar. Jag ville inte göra Wonderland för att jag kände mig tvungen. Så det blev ganska läskigt många gånger när huvudet ville arbeta och snurrade på och frågade vem jag var och vad jag gjorde. Och jag inte hade något svar. Det var väldigt viktigt för mig att stå där utan svar och verkligen känna hur det var. Och att det var okej.
Ett mått på din succé är bl.a. att New York Times premiärspelade låten ”Mirage”. En av mina favoriter på skivan. Hur går tankarna när en av världens mest ansedda tidningarna väljer att promota din musik?
– De säger åh wow, speciellt eftersom alla andra verkar tycka det är stort. Och så säger tankarna ”undrar vad det betyder, undrar vad vi kan få ut av det här..”. Men det upptäcker hjärtat numera och kommer in och säger sakta i backarna. Det är starka saker det där, som sitter i ryggmärgen, man får verkligen vara på sin vakt. För sådana tankar tar en bort från livet, in i krav och begär, in i en illusion. Men när jag är sansad kan jag se på allt sådana, både lovande saker och oroande saker, som små vågor som snart kommer ha planat ut. Det är en oerhörd känsla.
White Magic blev en stor framgång för dig som soloartist. Hur är det att förhålla sig till en succé när ett nytt projekt startas? Eller är det nuet som räknas? Gjort är gjort.
– Blev det? Nice! Det kändes inte så för mig men jag vet inte hur objektiv jag är. Eller om jag ska vara det? Hur som helst så har jag tänkt på White Magic så mycket sedan den blev klar, bara lite ibland kring på vilka sätt den inte riktigt blev som jag ville och vad jag kunde göra för att få till det nästa gång. Men det är svårt för jag har inte lyssnat på den sedan någon gång när den blev klar. Och jag tror inte det är bra överhuvudtaget att tänka på sådant, så jag har bara försökt låta de tankarna segla förbi och låtit hjärtat bestämma, bara släppa allt och låta barnet inuti härja fritt.
Är det viktigt att inte upprepa sig?
– Det är viktigt att vara ärlig och upprepar du dig som varelse i stort så kommer det uttryckas i din konst, det kan du inte gömma, i alla fall inte för ärliga människor. Men om så är fallet är det viktigt att uttrycka ditt upprepande, att verkligen känna och uttrycka hur det är att stå och stampa. Wonderland handlar till viss del om det och det var viktigt för mig. Allting är viktigt så länge det är sant. Men de flesta gömmer sanningen under så många lager av idéer och önskningar att man knappt kan känna något alls. Det är därför nästan all musik och annan konst är så in i helvete tråkig.
Går det att uppfinna sig själv på nytt?
– Jag känner det som att jag blir en ny jag hela tiden, varje år är en renässans. Men det måste ju vara en naturlig drivkraft med rätt motiv, det händer bara på riktigt om du verkligen vill vakna och komma nära livet. Om du tjänar livet så förnyar det dig utan att du behöver tänka på det. Behöver du tänka ut en ny dig för att känna dig fresh så borde du nog varva ner lite, ta några djupa andetag och börja om. Sanningen kommer från hjärtat, inte från huvudet.
Upplever Wonderland som ett steg bort från de raka popmelodierna – ljudbilden känns mer svåråtkomlig, undflyende. Hur gick tankarna när arbetet startade? Och är det samma som slutresultatet?
– Jaha, jag tycker de flesta melodier är väldigt poppiga. Det som är lite flummigare jämfört med tidigare är väl strukturerna kanske? Men det var inget jag tänkte på, det är väl en frukt av att jag bara arbetade med albumet när tankehavet var relativt stilla. Jag minns bara bilder och liksom ljud i bilder inombords från i början och det som nu finns är ganska likt det jag såg inombords. Inte alls lika häftiga bara så klart. Det är svårt att acceptera men jag börjar långsamt lära mig att det är okej.
Första singeln ”Whorehouse” är komplex. Den är både utåtriktad, men även introvert. Melodin är positiv, men låten inleds exempelvis med ett citat ur filmen Feathered Cocaine, som handlar om jakten på Bin Ladin. Texten är dessutom allt annat än ljus. Är det ett medvetet val att jobba med kontraster?
– Just det ja, jag minns knappt det om Bin Ladin, för mig handlade den bara om om ett godtroget barn, om våldtäkt, om förlorad oskuld och viljan att återvinna den – allt i en berättelse om små människor och stora fåglar. Den rörde mig något oerhört och sade mycket om mitt liv. Men lite ljus är texten allt ändå! Det strålar alltid en strimma ljus ur mig, även i de mörkaste stunder!
– Det är så oerhört naturligt för mig med den typen av kontraster, jag behöver inte tänka på det så det är inte medvetet på ett intellektuellt plan. Det bara händer när jag ska uttrycka mig för omöjliga kontraster har varit en så stor del av min natur, av mitt liv. När det inte finns några kontraster kvar har jag nog inte så mycket mer att tillägga. Ska bli skönt.
Du är känd för att sampla material ur filmer m.m. Vilken roll spelar dessa utdrag ur populärkulturen?
– Det är ju bara ett jävla liv, ett kaos av energier och viljor. Det är så det låter i mig. Det är inte bara jag där inne! Det är så många som skriker och har sig och jag vill gärna visa hur det låter. Rösten är ett ganska häftigt instrument och kan man bjuda in andra så gör man väl det? Men det är inte det typ av rererenspussel det verkar som folk vill ha det till, jag struntar egentligen helt i vad det kommer ifrån. Sedan tar jag ju nästan uteslutande del av kultur som jag fått rekommenderad av folk som känner mig så det blir naturligt att det kommer från fina ställen. Men det handlar naturligtvis bara om att uttrycka en känsla, inte om intellektuella koder. Men där måste jag tillägga att det är Jon Jones som skriker ”yeah baby”, inte Austin Powers som vissa trott. Någonstans får gränsen gå. Jon Jones är my boy och ingen kan säga ”yeah baby” som han, fatta det. Hör du Austin Powers så får du fan tvätta öronen.
Du har tagit produktionshjälp av Dan Lissvik och låtskrivarhjälp av Kendal Johansson. Vad är det viktigaste med ett fungerande samarbete?
– Kendal har varit med och producerat också. Det viktigaste är att man känner sig trygg med varandra och har respekt för varandras styrkor och svagheter. Och tålamod med varandra. Jag har oerhört svårt att tänka mig att arbeta med någon jag inte delat säng med typ, jag har nog aldrig gjort det.
En avslutande fråga. Hur skulle du presentera Wonderland för någon som aldrig hört namnet Eric Berglund?
– Ett härligt, läskigt och häftigt äventyr genom kaoset, mot verkligheten. Inte så cleant som du fantiserar om. Men ta chansen för du får kanske inte så många. Annars kanske du ligger där sedan och dör och känner, fan, får börja om och försöka igen i nästa liv. Det är också okej, du gör vad du måste baby. Älskar dig.
(Arkivbild: The Tough Alliance)
