Jonathan Johansson: Folkoperan, Stockholm 8/2

I höstas släpptes albumet Ett språk för dom dömda, som Jonathan Johansson gjort tillsammans med sin parhäst Johan Eckeborn. Albumet är baserat på teateruppsättningen Dracula som de komponerade och medverkade i på Uppsala Stadsteater. I februari har duon turnerat med låtarna på skivan och i Stockholm valdes den högeligen dramatiska och teatrala platsen Folkoperan ut för evenemanget. Vilket naturligtvis var väl genomtänkt.

Det är en enormt vacker, suggestiv och sakral, föreställning. En blandning av konstformer som inte väjer för det bombastiska. Bakom åttamannaorkestern är sex höga rektangulära projektionsdukar upphängda. Bilder i svartvitt, i rött, i sepia. En armé av marscherande kvinnor, ett spädbarn som både trevande och ivrigt kryper fram. En bränd jord.

Johansson kliver in på en rödbelyst scen, högtidligt klädd i svart, smal kostym och vit, högt knäppt skjorta. Han famlar (förmodligen inrepeterat) med vad som ser ut som notblad, ett papper svävar sakta ner medan han greppar gitarren. Och så blandas gitarrens strängar med de klassiska stråkinstrumenten. Det gnisslar, det skramlar och det smeks fram harmonier.

När psalmraderna ur ”Härlig är jorden” framförs med enkla pianotoner som tillbehör i låten ”Stormen och vågorna”, går tankarna till begravning, död och mörker. Och Jonathan Johanssons själavårdande reciterande mellan låtarna skapar en känsla av att själen både späks och renas under de 45 minuter som den musikaliska mässan pågår.

Musiken är filmisk och för associationerna till ödemarker, täta skogar och ett aldrig sinande regn. Spelningen är en meditativ utflykt i melankolins varma famn, och världen utanför känns inte på något sätt lika inbjudande som Jonathan Johanssons värld.

(Arkivbild)