Au Revoir Simone + Hey Elbow: Babel, Malmö 7/2

Ett genidrag är det, att döpa en klubb till LIVET!, tänker jag och byter ut fredagströttheten mot helgpepp när jag beger mig mot Babel. Anna Storåkers, före detta bokare på Debaser Malmö och hennes kollega Matilda Johansson, bjuder för tredje gången in till fest och på pappret är det två mycket fina spelningar som står på kvällens agenda. Något som vi Malmöbor inte varit särskilt bortskämda med under årets första veckor.

Första band ut är malmöitiska favoriterna (och nykomlingarna) i Hey Elbow. Ett kärt återseende av ett liveband som gjorde extremt stort intryck på mig första gången jag såg dem. Än en gång lyckas de imponera enormt med snyggt jazzigt trumspel, loopad skönsång, larmande elgitarr och det som framför allt utmärker: mäktigt och skickligt användande av valthornet, ett ganska ovanligt men extremt intressant inslag i dessa sammanhang. Hey Elbow befäster än en gång att de är ett av Sveriges mest spännande band just nu. Nu ska de bara släppa skiva också så att fler kan förstå storheten.

Så till huvudakten. Det har gått ett och halvt år sedan Brooklyntrion Au Revoir Simone besökte Malmö senast. Den gången var de en av de akter som spelade på festligheterna som tillägnats deras stadsdel när Brooklynfestivalen ägde rum på Debaser Malmö. Det har hänt endel sen dess. Bland annat har Au Revoir Simone släppt ett utmärkt album vid namn Move in Spectrums. Kanske höjdpunkten i bandets tioåriga karriär. Och det är till min stora glädje också mestadels låtar från denna skiva som bandet bjuder på ikväll. Jag tycks dock inte vara ensam om att uppskatta detta, då spelningens uppenbara publikfavoriter är ”Crazy” och ”The Lead is Galloping” därifrån.

Sida vid sida står de, bakom varsin synth och lugg, och framför sitt jobb på ett charmerande sätt. Det är bomullssött och tungt på samma gång. Därav aldrig töntigt. Växelvis sköter de sången. Hela tiden dansar de, ibland nästan synkroniserat. De väna sångmelodierna gifter sig väl med de syntharnas kantiga ljudbild. Trummaskinen går varm och musiken får än mer fyllighet när Heather D’Angelo stundtals plockar upp basen.

Det hela blir tyvärr lite ”same same” efter ett tag, men i extranumret lyfter det rejält igen. ”This is for old fans”, säger de och river av fina ”All or Nothing” från Still Night, Still Light (2009) – vilket blir kvällens lyckorus. När sen bandet kallar upp några ivriga dansare från publiken blir det dock lite väl mycket som valfri sketch ur TV-serien Portlandia. Men och andra sidan, ingen vill väl ta livet (!) på så stort allvar hela tiden?

OBS: arkivbild

Vår fotograf Jesper Berg filmade ”Crazy”: