I Bengt Rahms bok “Den Svenska Synthen” berättar Covenants ena originalmedlem Joakim Montelius om när han och bandkollegan Eskil Simonsson såg Front 242 på Stadt Hamburg i Malmö år 1986. Det var där och då som de förstod vilken typ av musik de ville göra och de startade Covenant med de taktfasta, machouppumpade belgarna i Front 242 som en viktig (och väldigt uppenbar) förebild. Men det Helsingborgsättade synthbandet plockade snabbt upp influenser från andra former av elektronisk musik – ambient, noise, modern dansmusik – och skapade ett helt eget sound med utgångspunkten i maskinella rytmer, gotiskt svårmod och Blade Runner-estetik.
Med tiden lättade de något på den suggestiva svärtan. I takt med att det tunga EBM-pumpandet fick stå tillbaka för melodiös synthpop ökade deras popularitet. Runt millennieskiftet hade Covenant blivit bandet som visade svartklädda ynglingar vägen från Depeche Mode till “svårare” elektronisk musik. Allt tydde på att de var på väg mot ett stort mainstreamgenombrott men de snubblade på mållinjen i ett sällsamt fall av dålig tajming då deras påkostade magnum opus Northern Light (2002) nådde skivaffärerna lagom till skivbranschens kollaps. Sedan dess har Covenant förblivit en angelägenhet för synth- och gothvärlden – dock en väldigt stor angelägenhet. Måhända ett relativt okänt namn utanför de “svartklädda kretsarna” men Covenant är likväl en av Sveriges viktigaste musikexporter och spelar inför utsålda arenor i Tyskland.
När de besöker Babel på hemmaplan i Malmö så är de främst där för sin trogna publik. Förvisso ligger fokus på senaste skivan – den något ojämna och rätt svårtillgängliga Leaving Babylon – men nostalgi har aldrig passat bandet med futurismen som ideal. Eskil verkar vara på strålande bra humör och dansar oavbrutet omkring medan de två livekeyboardisterna Daniel Jonasson och Andreas Catjar står parkerade vid sina instrument (Joakim är sedan ett år tillbaka endast “studiomedlem”). Sedan Andreas tillkom häromåret ingår även en gitarr i sättningen. Instrumentet ligger på ett bord bredvid hans laptop och hemmagjorda synth. Ibland spelar han på den men mest använder han den för att framställa ljud. Ett intressant inslag som påminner om att Covenants ljudideal härrör ur framtiden snarare än 80-talet.
Likväl är de som bäst när de backar bandet. De två låtar som hämtas från deras första (mest Front 242-dyrkande) skiva Dreams of a Cryotank – “Edge of Dawn” och “Theremin” – är fortfarande skoningslösa som ett gerillakrig. Storslagna “Tour de Force” är det närmsta de kommit en “Never Let Me Down Again” och vemodiga “We Stand Alone” en vacker, suggestiv avslutning. Tre av låtarna som spelas under den nästan två timmar långa konserten har röstats fram av bandets fans via Facebook. Den första av dem – “Like Tears In Rain” – dyker upp efter att Eskil har lämnat scenen till en utdragen passage av digital rundgång (ett “synth-svar” på My Bloody Valentines “Holocaust-section” om man så vill). Bland de nya numren framstår kommande singeln “Ignorance & Bliss”, där pulserande EBM möter storslagna, new wave-flirtande melodislingor, som något av det bästa de gjort på flera år.
Det är nu 20 år sedan Covenant släppte första skivan “Dreams of a Cryotank”. Så här långt in i karriären befann sig Front 242 i en mycket förvirrad, medelålderskrisande fas med grönfärgat hår, reflexvästar och knorrande 808:or. Det är mycket hedervärt att, likt Covenant, utvecklas utan att medelålderskrisa.
PS! Bild ur arkivet!
