Få artister har betytt så mycket för mig som Bruce Springsteen. Jag var nio år när ikoniska Born in the U.S.A. släpptes. Min ringa ålder till trots och även om jag inte alls förstod budskapet, blev jag mäkta tagen av titelspåret som sparkade in dörren direkt. Born in the U.S.A. var också den allra första skiva jag hittade någon form av djup i. Låtar som ”Cover Me”, ”Downbound Train”, magnifika ”I’m on Fire”, ”Bobby Jean” och ”My Hometown” fick snabbt en plats i mitt hjärta, och där finns de kvar än i dag.
Trettio år senare har Springsteen släppt ytterligare tio album och oförtrutet fortsatt vara speciell för mig. Bortsett från Tunnel of Love och dubbelsläppet Human Touch och Lucky Town, har jag förlikat mig med samtliga av hans musikaliska äventyr.
När Wrecking Ball släpptes för snart två år sedan hittade jag snabbt några låtar värdiga en plats bland klassiska Springsteen-låtar och kände att det fanns gott om liv kvar i den då 62-årige gubben. High Hopes ändrar inte på det, men någon friktionsfri förälskelse handlar det definitivt inte om för min del.
Först och främst ska sägas att High Hopes inte är någon vanlig studioplatta, utan ett hopplock av lite ditt och datt som spelats in när och där andan fallit på. Faktum är att det från början inte ens var tänkt att bli en fullängdsskiva.
Jag har generellt svårt för att bevisligen kreativa artister kastar in covers på sina skivor. På High Hopes finns tre. Särskilt The Saints-dängan ”Just Like Fire Would” låter så där gubbrockig a la Ulf Lundell och Eldkvarn – en Springsteen jag fullkomligt avskyr.
”Harry’s Place” är från The Rising-tiden och det enda skälet att ens lyssna på den är att nu avlidne Clarence Clemons spelar saxofon under drygt en minut. Tyvärr lägger gamle Rage Against the Machine-gitarristen Tom Morello, som Springsteen av någon anledning tagit under sin vinge, ett alldeles vedervärdigt solo. Textmässigt är det också klart under Springsteen-klass.
Från samma tid kommer ”The Wall”, som tidigare framförts live. Utan att överdriva kan man säga att den är raka motsatsen till ”Harry’s Place” och definitivt en av de bästa låtar Springsteen skrivit på senare år.
”American Skin (41 Shots)” är nästan femton år gammal och har givits ut tidigare. Låten handlar om 23-årige Amadou Diallo som sköts till döds av fyra poliser med just 41 skott, och är en av de absolut starkaste Bruce Springsteen satt sitt namn på, vilket inte försvinner i nytappningen även om den inte är lika monumentalt gripande som originalet.
“Down in the Hole” med sina ”I’m on Fire”-trummor är bra, medan “Heaven’s Wall” i mitt tycke hade gjort sig bättre utan gospelkören och ännu ett märkligt Morello-solo. “Frankie Fell in Love” känns som en ganska medioker countryparentes, rätt ointressanta folkrockaren “This is Your Sword” tycks vara från Seeger Session-eran. ”Hunter of the Invisible Game” är en vacker och stillsam sak som förtjänar ett lite bättre sällskap.
Tom Morellos gamla band Rage Against the Machine gjorde för 14 år sedan en cover på Springsteens ”The Ghost of Tom Joad” och det är väl någonstans logiskt att dessa två får sammanstråla i en tredje tappning av låten. Resultatet blir bättre än Rage Against the Machines version, men kommer alldeles för nära den där förhatliga Lundellska gubbrocken för att det ska vara okej. Och att Tom Morello agerar sångare på en Springsteen-platta… Nja!
Den största funderingen jag har är vem High Hopes egentligen riktar sig till, för vem den egentligen gjorts. De låtar som på ett eller annat sätt släppts eller framförts tidigare är bättre i sina tidigare skepnader, det tidigare osläppta materialet är oftast helt okej och coverlåtarna är ganska poänglösa. Det enda svar jag kommer fram till är att den här skivan gjorts för Bruce Springsteens egen skull.
En riktigt utmärkt låt, två bra låtar och en nytappning som funkar helt okej – det blir det jag tar med mig från High Hopes. Hade det varit en ”riktig” studioplatta hade det inte räckt på långa vägar, men med hänsyn taget till omständigheterna och syftet med skivan får det duga.
Nästa år vill jag ha en ny, riktig Springsteen-platta. Utan covers, utan gammal skåpmat och utan Tom Morello. En platta som gjorts för allas skull, inte bara Bossens egen.
5/10
