En av de mest omtalade spelningarna i Sverige på senare år är Prince fantastiska uppvisning på Way Out West i Göteborg 2011. En två och en halv timme lång uppvisning i funk, hits och total musikalitet. Men även en mästare behöver ett bra band och vid hans sida denna magiska kväll i Slottsskogen hade han en ung tjej med stort, lockigt hår på gitarr och sång – den ständigt leende Andy Allo från Sacramento, men född och uppvuxen i Kamerun i Västafrika. Vi träffade henne när hon spelade med sitt egna band i Köpenhamn i december.
Prince har alltid haft öga för unga talanger och även denna gång hittade han rätt. Så rätt att han lät Andy spela in sin andra soloskiva, Superconductor, på sitt egna bolag NPG Records. Han var även exekutiv producent för skivan, som gavs ut i slutet av 2012.
Redan 2009 hade Andy Allo emellertid debuterat med Unfresh, en skiva som gavs ut på egen hand och som inte fick någon större spridning. Men plötsligt tillhörde hon kretsen kring His Royal Badness och för tillfället turnerar hon med sitt egna band. I december spelade hon på Beta i Köpenhamn, en lokal belägen alldeles intill Amager Bio, där hon tillsammans med Prince, NPG (New Power Generation) och Janelle Monáe som gäst spelade en fantastisk After Show-spelning vid NPG-festivalen som genomfördes veckan innan den nämnda spelningen på Way Out West. Spelningen pågick mellan kl 3 och 5 under natten mot en vanlig måndag. Jag börjar med att fråga om hon minns att hon varit i samma kvarter tidigare.
– Oj, var det här? Herregud, jag måste gå in dit och kolla sen. Självklart minns jag spelningen. Och jag minns att det regnade väldigt mycket.
Andy Allo är född och uppväxt i Kamerun av en afrikansk mamma och en amerikansk pappa. Vid sekelskiftet flyttade familjen till USA. Men redan i Kamerun visste hon att det var musik hon ville hålla på med.
– Min mamma spelar piano så hon lärde mig att spela när jag var liten. Och jag var alltid omgiven av musik och sång. Min syster och jag brukade springa runt och sjunga överallt.
När du skriver musik idag, känner du dig influerad av din uppväxt i Kamerun?
– Ja. Av beats, percussion och groove. Sånt som får en att vilja röra sig – det är väldigt viktigt när jag gör musik. Jag är väldigt upphetsad av tanken på mitt nästa album, eftersom jag avser lägga till fler element från Kamerun och annan afrikansk musik.
Kamerun kanske inte är så känt som musikland för många, men ”Soul Makossa” av Manu Dibango var en megahit på New Yorks inneklubbar i början av 70-talet. När man lyssnar på den idag slås man av tidlöshet och att stilen faktiskt skulle kunna vara en naturlig utveckling för Andy om man lyssnar på hur hennes båda hittillsvarande släpp låtit.
Din första skiva, Unfresh, är lite mer avskalad än Superconductor och har en mer akustisk approach. Vad är historien bakom den och dess tillkomst?
– Unfresh var min baby. Jag visste knappt vad det innebar att ge ut en skiva. Det var bara något jag bestämde mig för och den är ju utgiven på egen hand. Jag visste inte vad det skulle bli till slut. Jag producerade, bekostade den och gjorde i princip skivan helt själv. Det var jobbigt men väldigt roligt. Jag gjorde färdigt den på en månad, det gick väldigt fort för jag hade inte så mycket pengar till studiotid och sånt.
– Unfresh är mer hiphop- och neosoulinspirerad än Superconductor – jag hade lyssnat mycket på till exempel Lauryn Hill, A Tribe Called Quest, India Arie och D’Angelo innan jag gjorde den.
Flera låtar på första skivan är också mer renodlad singer/songwriting med ett speciellt underliggande groove som känns ovanligt. Jag får känslan av att låtarna skrivits som akustiska låtar och smyckats ut i efterhand, något som visar sig vara korrekt.
– De allra flesta av mina låtar börjar med bara gitarr och sång och sen lägger vi på lager efterhand beroende på vad som känns rätt och vilka låtar som vi känner kan vinna på det. Och beroende på vad vi lägger på så kan det bli rnb av det och det kan bli funk av det. Men allt utgår egentligen från sång och gitarr. Båda skivorna är gjorda så, men på Superconductor hade jag mer resurser och mer folk omkring mig så den är ju betydligt funkigare och mer instrumenterad med exempelvis mycket blås.
