Med en video som påminner om en reklamfilm för Sonys tv-apparater och ett nytt sound skapat tillsammans med Sigur Rós-producenten Birgir Jón Birgisson, delade franska Alcest sina fans i två läger med ”Opale”, första smakprovet från Shelter.
Bandets fjärde fullängdare spelades in i Sigur Rós studio Sundlaugin strax utanför Reykjavik, vilket hörs tydligt. Allt är väldigt snyggt framfört och soundet så drömskt och perfekt polerat att det känns som att man flyter runt i en insjö med kroppstempererad filmjölk.
Och det är just det som är problemet med Shelter. Det kommer inte längre några mörka svallvågor och skakar om lyssnaren, vilket var det som gjorde föregångarna Écailles de lune och Les voyages de l’âme till något som stack ut, något som berörde.
Faktum är att det knappt kommer en endaste liten krusning på filmjölksytan under de 45 minuter som skivan varar. Det glimrar till en aning i ”Voix sereines” och avslutande ”Délivrance”, och svenska Billie Lindahl från Promise & the Monster gör ett par riktigt fina inhopp, men mycket mer än så blir det inte.
Release: 17/1
Skivbolag: Prophecy/Sound Pollution
Bästa spår: ”Voix sereines"
När Alcest nu valt att helt lämna den genre man hade lindat runt sitt lillfinger, slåss man med betydligt fler aktörer som bjuder betydligt hårdare motstånd. Att i det läget sudda ut hela sin identitet håller inte. Stundtals låter det som vilket postrockband som helst, vilket är bland det absolut elakaste man kan säga om Alcest.
De största identitetskriserna kommer i otroligt slätstrukna ”L’eveil des muses” och titelspåret, som kan liknas vid ett sammelsurium av isländsk 1990-talsrock, britpop a la Suede och Kents ”En timme, en minut”. Rent dåligt blir det i sömnpillret ”Away”, som är helt bortom räddning trots gästsång av halvlegendaren Neil Halstead från Slowdive.
Huvudfiguren och det musikaliska geniet Neige förvarnade oss redan för två år sedan, då han gjorde klart att Les voyages de l’âme var sista skivan som skulle gå att placera i hårdrocksfacket i skivbutikerna. Det gjorde mig varken förvånad eller ängslig då, eftersom jag kunde inte tänka mig att han skulle kunna sätta sitt namn på något så identitetslöst och halvdant som Shelter.
Med stor sannolikhet kommer Shelter finnas med på många årsbästalistor i slutet av 2014 och många kommer säkert att hylla modet att så totalt bryta med sitt förflutna och göra det man vill. Själv sörjer jag att ett unikt sound är borta. Förhoppningsvis inte för alltid.
4/10
