Rockfotos årslista, plats 1: Arcade Fire – Reflektor

Det finns två sorters människor. De som har fattat briljansen med Reflektor och de som inte har gjort det. Reflektor har återfunnits på lika många bästa-listor som värsta-listor när musikåret 2013 summerats. Självklart tillhör vi på Rockfoto den rätta sidan. Förhoppningsvis kan vi nu övertyga fler. Vad är det då som gör Reflektor så briljant? Det är svårt att förklara utan att låta pretentiös, men i det här sammanhanget är pretentiös inget skällsord. Arcade Fire brukar anklagas för att vara pretentiösa, vilket lika gärna kan ses som en synonym för nyskapande, komplexa och ambitiösa.

Reflektor låter ungefär som att du skulle tillverka en gigantisk farkost i form av en supersymmetrisk discokula och klä insidan med tusentals speglar, ungefär som i Lustiga huset. Sedan skulle det bära av på en resa mot ett okänt mål. Vid spakarna sitter electrokungen James Murphy och på varsin sida har han Win och Regine. Ni lämnar Montreal och styr uppåt, bortåt. På vägen stannar ni till i New York på Studio 54 fast för trettio år sen. I London plockar ni upp David Bowie som liftar en kort bit och jammar lite i baksätet. I Haiti får ni sällskap av en hel rytmsektion som väller in och bankar på allt de kan hitta.

Slutligen landar ni på någon konstig planet som ingen hört talas om. När solen gått ner ställer ni till med en grandios karnevalistisk fest dit alla är bjudna. Folk kommer i balklänning, maskeraddräkt eller toga. Du är utklädd till Jeanne d’Arc. Ingen är normal, normala människor är tråkiga. ”Arcade Fire, ladies and gentlemen!” ropar speakerrösten och bandet äntrar scenen. Alla dansar, trots att låtarna egentligen är sorgliga och ingen förstår dig. Festen pågår mellan natten och gryningen, entre le royaume des vivants et des morts, och sedan är allt plötsligt över. Efter att eldarna brunnit ut och ambulanserna försvunnit i fjärran står du kvar och undrar. Var det bara en dröm? Kanske var det bara… en reflektion?