Soul- och funkåret 2013


Förutom rnb av mer eller mindre mainstream- och/eller indiekaraktär (som jag inte går in på här) så är soul och funk genrer där nya släpp får oförtjänt lite uppmärksamhet i de flesta medier. Detta betyder inte att det inte släpps skivor och ännu mindre att de inte är bra. Och precis som för många andra genrer så var 2013 ett riktigt fint år för nya soul- och funkreleaser och jag tänker här tipsa om några av de som jag tyckte var allra bäst och/eller intressantast (ok, förutom Janelle Monáe förstås, men henne har vi redan skrivit ganska mycket om. Och den alltid närvarande Prince, som droppade några nya/arkiverade låtar av varierande kvalitet).

Spellista med de som nämns i texten!

Hannah Williams & The Tastemakers från England, men låtandes som en produkt från DapTone-fabriken i Brooklyn (Sharon Jones, The Budos Band, Charles Bradley etc), har vi redan skrivit om på årsbästalistans plats #29. A Hill Of Feathers är en sensationell skiva som saknar svaga spår och innehåller bland den snyggaste retrosoul jag hört på många år.

Hot 8 Brass Band och Youngblood Brass Band är två band som får dela stycke eftersom de båda är hemmahörande i New Orleans och i princip bara består av en massa blåsare och någon slagverkare. Vem behöver en vanlig bas när man har fenomenala tubaspelare med världens största lungor i sin uppställning? Båda släppte skivor i år – Hot 8 vann på poäng men båda är hur bra som helst.


Vi rör oss tillbaka till England och hittar Melt Yourself Down från London. Ett sjumannaband med influenser från både Afrika och New Orleans, men allra mest låter man helt egna i nån slags jazz-funk-world-pop-vägkorsning. Det är högsta energinivå och en sångare med påtagligt in-your-face-uttryck. Den självbetitlade debuten håller väl inte samma klass rakt igenom, men singeln ”Fix My Life” och avslutande ”Camel” är båda bland årets bästa låtar överhuvudtaget.

I Los Angeles hittar vi soulfunkiga Orgone, ett band som funnits sedan 90-talet men inte nått ut till de stora massorna på egen hand. Däremot är de flitigt anlitade som backing band till flera större soulstjärnor. Deras senaste release New You är deras klart bästa och mest framåtblickande skiva till dags dato.

Och så tar vi oss till Chicago och Hypnotic Brass Ensemble (bilden), som av soundet att döma också kunde varit från New Orleans, men de åtta (!) brödrarna, som stått på scen med självaste Prince vid några tillfällen (till exempel på NPG-festivalen i Köpenhamn 2011) är lite mer melodiska och på årets storartade släpp Fly: The Customs Prelude inte lika mycket funkgroovetalibaner som de båda New Orleansbanden (dit vi för övrigt även kan räkna The Soul Rebels – kolla deras brutala cover på Kanye Wests ”Touch The Sky” – som gjorde dundersuccé på årets Roskildefestival men de släppte ingen skiva i år).

Naturligtvis bör vi också nämna Charles Bradley, som vi skrivit en del om innan och även intervjuat, och jag tror inte han behöver mer presentation. Men hans andra album Victim Of Love var väl så bra som debuten från 2011.


Men man behöver inte vara påtagligt retro för att göra bra soul eller funk 2013. Den brittiska producenten Funkshy (Tansay Omar) visade med all önskvärd tydlighet att moderna elektroniska produktioner och funk- och soulatmosfär inte alls behöver stå som motsatser till varandra. Hans album Made In London borde hörts av betydligt fler även om det var något ojämnt. Höjdpunkterna var dock högre än ett lyxhotell i Dubai.

Grekland sägs vara ett land i kris, vilket är svårt att förstå när man hör Basement Freaks. Deras Soul Intoxication är nämligen oemotståndlig funk, uppbyggd delvis av elektronik, som är helt inriktad på att det är fest och dans som gäller. Att de kommer från Thessaloniki är omöjligt att höra, det kunde ligga gärna stått London eller New York på deras visitkort. Ett otroligt spännande band som blickar lika mycket framåt som bakåt.

Jag avslutar albumsektionen med två brittiska pärlor. Dels debutanten Harleighblu från Nottingham och hennes Forget Me Not. Det finns få saker som är så tråkiga som att kalla någon för ”nya” och lägga till valfri legendar. Men Harleighblu i sina bästa stunder får mig att tänka väldigt mycket på en ung Amy Winehouse. Den här 21-åringen kan mycket väl vara next big thing. Och Alice Russell, som vi förra året hörde förgylla Quantics fantastiska latinocrossover Look Around The Corner. I år släppte hon sin egen To Dust och förstärkte sin position som en av de bästa och mest respekterade sångerskorna i England.

Men vi sparar det kanske bästa till sist, några riktigt grymma grejer som inte finns på album. Det här är tre av mina favoritlåtar från i år alla kategorier:

Soulnaturals feat. Sharon Gitau – If It’s War You’re Looking For (från London)
[soundcloud url=”https://api.soundcloud.com/tracks/77399067″ params=”color=ff6600&auto_play=false&show_artwork=true” width=”100%” height=”166″ iframe=”true” /]

T Bird and The Breaks – The Big E.Z (från Austin. Låten är dock en hyllning till New Orleans – The Big Easy – och de namedroppar hela stadens musikhistoria i den).
[soundcloud url=”https://api.soundcloud.com/tracks/78175516″ params=”color=ff6600&auto_play=false&show_artwork=true” width=”100%” height=”166″ iframe=”true” /]

Amel Larrieux – Afraid (från Philadelphia)

.