Rockfotos årslista 2013, plats 2: Savages – Silence Yourself

Redan på skivans första spår “Shut Up” är det tydligt att Savages menar allvar. Efter en kort introduktion bestående av ett ljudklipp från mästerverket “Premiärkvällen” av den amerikanske regissören John Cassavetes är vi igång på riktigt. Londonbandet tar ett stadigt grepp om oss lyssnare och vägrar släppa taget förrän sista låten “Marshal Dear” avslutas med sitt jazziga blås.

Med Silence Yourself har Savages gjort en nästintill perfekt debutskiva. De placerar sig själv tydligt i postpunkterritoriet av musikhistoriekartan samtidigt som de med stor målmedvetenhet visar upp sitt egna uttryck. För trots att alla kritikergodkända referenser finns här (Joy Division, Gang of Four, Siouxsie and the Banshees samt ibland även lite PJ Harvey och Sleater-Kinney) är bandet inte intresserade av att imponera med stora skivsamlingar eller sin goda smak. De står möjligtvis på giganternas axlar men deras stadiga hållning däruppe är deras alldeles egna.

Silence Yourself består av 38 minuter och 39 sekunder ren kompromisslös självsäkerhet. Det är helt ofattbart att det faktiskt rör sig om en debutskiva. Även när Savages drar ner på det ösiga punktempot som dominerar på albumet med den atmosfäriska och ambitiösa “Waiting for a Sign” träffar man helt rätt och lyckas faktiskt skapa en av skivans höjdpunkter. Vilket givetvis också innebär en av höjdpunkterna under hela musikåret 2013.

Att säga att vi får mersmak vore en underdrift, men det blir nog tyvärr svårt för bandet att fortsätta på den här ofattbart höga nivån. Fast även om Savages inte skulle ställa sig i studion eller på scenen en endaste gång till så har de antagligen ändå redan spelat sig in på kommande listor över 2010-talets bästa skivor. “I Am Here”, indeed.