Sommaren 2011 framträdde Janelle Monáe på Way Out West. Någon månad dessförinnan var jag på polska Open’er Festival, där Prince var årets stora affischnamn. Efteråt skrev jag en lång hyllande recension av headlinerns spelning där jag kallade honom ”den siste i sitt slag” i den tradition av funkvirtuoser och enanstående scenpersonligheter som bland annat omfattar James Brown. De orden fick jag äta upp i Slottskogen någon månad senare när jag såg hans arvtagare (förlåt, arvtagerska).
The Electric Lady är Janelle Monáes andra album. Lite förenklat kan man säga att hon har levererat sin Sign O’ The Times redan på andra försöket. Den klockar in på 67 minuter som rymmer old school-funk, rap, r’n’b, soulballader – allt sammanhållet av ett kryptiskt science fiction-tema, där Janelle spelar en intergalaktisk, tidsresande android. Ett galet megalomaniprojekt av precis det slag som Prince ägnar sig åt med jämna mellanrum. Och det anmärkningsvärda är med vilket storartat resultat Janelle har dragit hela det ambitiösa projektet i hamn. Hur graciöst och till synes enkelt hon rör sig mellan olika genrer och hur musiken aldrig känns “rörig” eller ofokuserad oavsett hur många olika influenser och tokiga infall den rymmer. Den artistiska visionen är hela tiden självklar.
Det står klart från första början att ambitionen är att leverera en upplevelse utöver det vanliga. Albumets första halva rymmer en lång rad celebra gäster. Nämnda Prince dyker upp först, för att förse “Givin ‘Em What They Love” med sin karaktäristiska falsett och sitt gravitationstrotsande gitarrspel. Och – får vi anta – en välsignelse åt sin kvinnliga lärljunge (lärljunga?). Sedan följer Erykah Badu i funkiga “Q.U.E.E.N.”, Beyoncés syrra Solange i titelspåret och soulstorheten/flickfavoriten Miguel i den väldigt fina balladen “Primetime”.
Men om det är första halvan av The Electric Lady som känns mest “direkt” och har störst hitpotential så är det på den senare halvan som Janelles allra största ögonblick som låtskriverska återfinns. Som den helt fantastiska “Ghetto Woman”, vilken utan vidare omsvep, hade platsat på Stevie Wonders “Songs In The Key Of Life” (nämnda soullegend har för övrigt, precis som Prince, uttryckt sin beundran för – och även delat scen med Janelle). “It’s Code” hade kunnat passera för någon av The Jackson 5’s allra största stunder – en annan av Janelles viktiga förebilder (vilka undantagslöst tycks härröra ur en svunnen tid). Under sina 67 minuter rymmer The Electric Lady inte en död sekund. The ArchAndroid (från 2010) må ha varit en lovande debut. Den visade likväl bara en bråkdel av Janelle Monáes potential.
