Nämn inte Loveless.
Det är så klart omöjligt att inte jämföra ett nytt skivsläpp från de legendariska trumhinnespräckarna i My Bloody Valentine med deras magnum opus från 1991. Men det finns verkligen ett värde i att försöka se m b v som ett eget verk utan att hänvisa alltför mycket till L-skivan.
Från den inledande “She Found Now” står det klart att mycket är sig likt i Kevin Shields musikaliska värld. De brinnande gitarrförstärkarna i bakgrunden, den förutom några enstaka fraser knappt hörbara sången, de tjutande orglarna, ljudmattorna av svajande gitarrer som snarare omringar rätt toner än träffar dem.
Men det är också saker som har förändrats sedan vi senast hörde av den egensinnige irländaren. Och konstigt vore det väl annars, det har trots allt faktiskt gått 22 år. Mycket har hänt sedan dess, och det ligger i den här skivans storhet att den inte bygger på nostalgi utan faktiskt känns spännande och ny.
Kevin Shields och hans vapendragare har nämligen blivit något mer själfulla. Om det beror på åldern låter jag vara osagt, men i ögat av gitarrstormen finns här ett lugn, en värme och en intim ton som är lika oväntad som välkommen.
Höjdpunkterna på m b v är den intensiva staccatoattacken “In Another Way”, den märkligt svävande “Wonder 2” och framförallt den något långsammare “Who Sees You” vars avslutning aldrig misslyckas med att ge mig rysningar. I samspelet mellan den melankoliskt tjutande melodin och de underliggande ackorden lyfter My Bloody Valentine till nya höjder. Det är 70 helt magiska sekunder, och något av den mest lysande gitarrmusiken jag någonsin har hört. Och ja, då inkluderar jag L-skivan i beräkningarna.
Det mest otroliga är inte att vi faktiskt till slut fick en ny fullängdare av My Bloody Valentine, utan att m b v redan känns som en självklar del av bandets diskografi. Glöm nu inte bara att dra upp volymen rejält, för det här är en skiva man lyssnar på riktigt högt!
