Krummi började göra musik i unga år. Hans far är musiker och när han växte upp umgicks han mycket med pappans vänner inom konst-, musik- och teaterbranschen. Han var bara 13 år gammal när han år 1992 gick med i sitt första band.
– Jag åkte skateboard och lyssnade på rave och punk på den tiden, minns Krummi. Rave och techno var väldigt stort i Reykjavík då och jag började spela trummor i ett raveband. Så det var ju faktiskt inom den elektroniska musiken jag började! Efter det spelade jag trummor i flera punk- och rockband. Sedan startade vi Mínus år 1998 och då började jag sjunga istället.
Mínus fick mycket uppmärksamhet när deras andra skiva Jesus Christ Bobby gav dem ett kontrakt med anrika Victory Records. De blev det första isländska hardcorebandet att nå en större publik utanför hemlandet. Under 2000-talets första år turnerade de praktiskt taget oavbrutet men efter fjärde skivan The Great Northern Whalekill (2007) bestämde de sig för att ta en paus.
– Det blev för mycket för oss, konstaterar Krummi. Vi var ute på turné hela tiden. Jag hade inget liv utanför bandet. Vi vann priser som “Icelandic Grammy” – vilket vi i och för sig skiter fullständigt i – men det innebar att vi fick mer press på oss. Nu jobbar vi med Mínus när tid finns och det är huvudsakligen ett studioprojekt, vi spelar inte längre live särskilt ofta.
I samband med att Mínus gick in i pausläge började Krummi omedelbart söka ny inspiration utanför hardcorevärlden. Tillsammans med sin gode vän Daníel Áugúst (sångare i electropopbandet Gus Gus – min anm) startade han countrybandet Esja.
– Det var i Esja som jag förnyade vänskapen med Dori, berättar Krummi. Vi hann glida ifrån varandra under åren som jag var ute och turnerade med Mínus.
– Både jag och Daníel är stora fans av 60- och 70-talscountry som Gram Parson. Vi startade Esja som en hyllning till det och släppte en skiva som fick ett väldigt gott mottagande på Island. När vi skulle åka ut och spela live bjöd jag in Dori som keyboardist. Då började vi prata om vad för slags musik vi egentligen vill göra. Lite förenklat kan man väl säga att det ledde fram till Legend.
– Vid sidan av nämnda band gör jag noise/dronemusik på egen hand. Och så håller jag på med en ambientskiva som kommer att släppas nästa år på en liten isländsk etikett som heter Möller Records.
