Den svårmodiga indieprofilen i Yvonne. Arenadomptören i Strip Music. Den skräckfilmsbesatte ”gothsyntharen”. Nu på torsdag den 19:e december klockan 20:00 visar SVT2 dokumentärfilmen om Henric de la Cour, hans 20-åriga karriär och livslånga kamp mot den svåra kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Rockfotos Anton Lindskog fick ett samtal med huvudpersonen under hans senaste Malmöbesök.Två klubbar med väldigt olika inriktningar huserar samtidigt i Moriska Paviljongen den sena lördagkvällen i slutet av november. Det är väldigt uppenbart att en del av de nattklubbsbesökare som inte kommit för att se Henric de la Cour inte heller har någon aning om vem han är. Men alla tycks reagera när han traskar in genom ytterdörren till den lilla lokalen mitt i Folkets Park. Lång, gänglig och svartklädd med en svart tuppkam mitt på huvudet är han helt omöjlig att missa.
Vi slår oss ner i logen en dryg timme innan det är dags för nu 39-årige ”goth-hjälten” från Eskilstuna att gå på scen. Han har inte hunnit smörja in sig med fejkblod ännu. Under läderjackan bär han en tröja som är tillräckligt urringad för att blotta tatueringen över bröstet: ”Never Die” i gotiskt typsnitt efter Strip Music-låten.
Vad var det egentligen som fick dig att gå över till elektronisk musik efter Strip Musics uppbrott?
– Jag var trött på att vara med i ett band bestående av sex personer. Det var magiskt i början, både med Strip Music och Yvonne, men efter ett tag så blir det ju lite trist. Jag ville göra något som jag klarar av på egen hand istället och så har jag en studio tillsammans med Rikard (Lindh – Henrics gamle följeslagare sedan Yvonne-tiden – min anm) där vi har jobbat oss fram.
– När jag började på första soloskivan var en grundläggande idé att det inte skulle låta ”storslaget” som Strip Music. Jag vill själv kunna kontrollera vad som händer i musiken.
Din första skiva var väldigt avskalad men på årets uppföljare Mandrills är du på väg mot en fylligare ljudbild igen.
– Att det blev lite mer avancerade arrangemang på Mandrills kommer från Rikards input. Han tycker om att sitta och pula med små detaljer. Det gör inte jag. Men det är inget man tänker särskilt mycket på under tiden. Det blir som det blir helt enkelt.
Ditt intresse för b-skräckfilmer är välkänt och du använder mycket skräckfilmsestetik på scen. Jag tänker bland annat på fejkblodet. Är det något som du hade velat göra mer av i dina tidigare band?
– Nej, det kan jag väl inte påstå. Jag har i vart fall inte tänkt på det för när man spelar i ett band med sex personer så händer det ju någonting på scenen hela tiden. Det finns alltid något att kolla på. Den visuella biten blir lite svårare att fixa när man gör elektronisk musik. Jag hade först en tanke om att köra videoprojektioner i bakgrunden för att göra det lite ”köttigare” och ”smutsigare”. Så man kan väl säga att det blev en förlängning av det istället.
